Gammal är äldst – och ofta bäst!

Festivalen Fucking burn it! Age on stage, på Dansmuseet i Stockholm 8-17 oktober, bjöd under tio dagar på föreställningar, filmer och ett seminarium där dansare och deras och omvärldens relation till åldrande stod i fokus. En galakväll avslutade evenemanget och gav klara besked: åldern ska inte sätta gränser för dansare som vill och kan fortsätta med sin konst på scen!

Med en knall och ett fall började programmet denna galakväll. Det såg lite farligt ut när en gestalt lösgjorde sig ur mörkret högt under taket men Charlotta Öfverholm vet att hantera både ett rep och sig själv, på alla sätt. Halvvägs ner mot fast mark var hon redan igång med sitt samtal med publiken. Snart nog får hon sällskap av Lindy Larsson, sångare och scenkonstnär. Tillsammans bjöd de på ett smakprov ur Pas de deux sans toi, en koreografi av Charlotta Öfverholm. Det verket och ytterligare tre med festivalens initiativtagare i huvudrollen, blandas sedan med sju andra, av många olika slag: balett, fritt och modernt, humoristiskt och allvarligt. Dansarna är äldre än de vi vanligen får se på scen, de är över 45, och har imponerande meritlistor där exempelvis DV8 Physical Theatre, Cullbergbaletten, Batsheva Dance Company och Frankfurt Ballet ingår.

Och vårt eget Kungliga Balettkompani; där dansade i många år den strålande Marie Lindqvist och hon glänser innerligt i ett utdrag ur Cristina Capriolis verk Jakob. Det gör hon tillsammans med Jan-Erik Wikström. Båda är pensionärer sedan 2014 då de fyllde 44 respektive 45 år. Det är bara att hoppas att de trots pensionen får rikliga möjligheter att dansa vidare, om de så önskar, utanför den ärevördiga scenen vid Gustav Adolfs Torg.

Mycket mer vill jag också gärna se av Talia Paz, som gör ett egensinnigt, ekvilibristiskt och komiskt solo som skapats av Michael Getman, till musik ur A Chorus Line. Let me dance for you heter både musiken och dansverket.

Det där med att be om att få dansa är ett mantra som går igen på många vis men tro för den skull inte att här fanns något patetiskt ”vilja-men-inte-kunna”. Tvärtom var det både vilja och kunna i rikt mått som gällde denna kväll, ja, kanske mer än om dansarna varit, säg, 32 år. När brittiska Wendy Houstoun småpratande släntrar in i lite lagom lös och opretentiös klädsel, ger hon oss minibilder av hur åldern ändå kan påverka hur vi ser på varandra och våra åldrande jag. Det är väldigt roligt och avslöjande – och hennes sätt att sparka det raka benet mot handen höjd över hennes huvud sker liksom i förbigående. Vadå gammal?

Den extraordinäre Desmond Richardson, i krävande Hissy Fits av Dwight Rhoden, sparar inte en sekund på krutet – han skulle kunna sopa golvet med vem som helst, oberoende av ålder. Det är mycket vackert och upplyftande.

Galakvällen som helhet blev en triumf, inte minst för Charlotta Öfverholm. Från början var det tänkt att hon skulle fira att hennes eget kompani Jus de la vie funnits i 20 år. Men projektet växte och blev till en manifestation för rätten att få dansa, oberoende av ålder. Ett lyckokast med många vinnare, i alla åldrar.

Nancy Westman

(mer om festivalen i Danstidningen, nr 6/2015 som utkommer i mitten av december)

Se även new.jusdelavie.org/?p=1477

Fler Nyheter