Fantastisk Paralympisk hyllning till all inkludering

Sjutton dagar efter slutet av de olympiska spelen inleddes Paralympiaden under stor pompa onsdagskvällen den 28 augusti på Place de la Concorde, med en extraordinär show som hyllning av all slags inkludering. Denna gång ackompanjerades inte evenemanget av hällande regn, så som under själva OS-invigningen. Nu var det drömsommarväder med praktfull solnedgång i fonden bortom
Place de la Concorde som är Paris största offentliga torg och det har även har kallats för Place de la Révolution, och den gången, år 1793, när föreställningen bestod av att se huvuden falla, inklusive de av Ludvig XVI och Marie-Antoinette. Det var alltså detta torg som bevärdigades evenemanget med titeln som på franska blir till en ordlek: Paradoxe de la discorde à la Concorde (Paradoxen kring oenigheten vid Place de la Concorde, som alltså betyder platsen för överenskommelsen).
Den konstnärliga ledaren Thomas Jolly ville ha en ceremoni som var både festlig och politisk, på temat inkludering. Valet föll därför på den svenske koreografen Alexander Ekman, känd för att skapa sina galna och extraordinära universum. Den franska allmänheten har lärt känn honom inte minst via hans verk Play för Parisoperans balett, där han förvandlade scenen på Palais Garnier till en enorm lekplats. (Play kommer att visas igen 7 december 2024 till 4 januari 2025.)
Den här gången samlades inte mindre än 156 artister, av vilka sexton med funktionshinder, bland andra europamästaren och vice världsmästaren i rullstolsdans, israelen Tomer Margalit, belgiska Angelina Bruno vars ena arm är amputerad och sydafrikanen Musa Motha, som fick sitt ena ben amputerat efter cancer som diagnostiserats vid 11 års ålder.
Showen börjar med att den franske simmaren Théo Curin, som är fyrfaldigt amputerad, strax anländer på sin mobila Phryga – en taxi helt täckt av mjukisdjur i form av OS-maskotar – och strax därefter följer ett fyrverkeri som inleder invigningens första stora sceneri, med titeln Discord. På en enormt, långsträckt scen ställer Ekman på ena sidan upp 140 helt vanliga dansare i svarta kostymer och solglasögon, som bildar en slags armé av människor i mörka kostymer sysselsatta med dagliga göromål, som att slå an på klaviaturen på de längs scenen uppställda flyglarna. Inför detta avhumaniserade ”strikta gäng” låsta i repetitiva rörelser bildar ett femtontal artister med olika funktionsnedsättningar, iförda blått, vitt, rött eller guld, en uppsluppen motsatt gruppering: det ”kreativa gänget”, som sträcker ut i fria dansrörelser. Det är helt fantastiskt att se en dansare lyfta sig ur sin rullstol med enbart armarna och kasta huvudet bakåt i ett eteriskt pas de deux. Den ena fantastiska bilden efter den andra uppstår på scenen, där Ekman skisserar upp ett samhälle där två parallella världar samsas utan att se varandra.
Men redan nu dyker den franska OS-truppen upp på platsen med den franska fanan, vilket inleder hela paraden av de 184 olika delegationerna som kommer marscherande från från Champs-Élysées. Efter att den franska delegationen passerat till tonerna av Johnny Hallyday, Charles Aznavour och till tonerna av Joe Dassin, går ridån upp för det andra stora sceneriet, My Ability. Lucky Love, där sångare och dansare i koreografi av koreografen Carolyn Carlson, dyker upp till hans hit Masculinity, där trxten förändrats till att istället bli My Ability (till skillnad från disability). Trettioåringen från Lille, som ser ut som Freddie Mercury och föddes utan vänsterarm, sjunger: ”Vad är det för fel på min kropp? Duger jag inte som jag är?”, och kastar av sig jackan för att avslöja sin saknade arm. Ett rungande tillrop kommer till svar som äntligen verkar ha effekt för att få fördomar att ge vika och låta nya synsätt ta form.
Så kommer ögonblicket för La Marseillaises spelat på tvärflöjt och som sen följs av unvigningstal och en videosekvens om ursprunget till de paralympiska spelen. I det tredje sceneriet, Sportography, dansar alla dansarna, samtliga iförda vitt, äntligen tillsammans till tunga trumrytmer, medan man då och då för full kraft ropar ut samfällda hej-rop. Dansgester med typiska sportiga gester, som förvandlar dansen till träning, med rörelser som i sin tur är inspirerade av boxning och taekwondo, medan paracyklisterna gör ett varv runt torget.
Under ledning av domarens visselpipa börjar alla springa eller avancera i rullstol på friidrottsbanor som plötsligt materialiseras via ljusshower och projektioner, som också rinner ut på obelisken. (Idag finns en fantastisk obelisk mitt på Place de la Concorde som Napoleons trupper plockade med sig från Luxor utan att fråga om lov. I Luxor finns numera bara en enda obelisk kvar ö.a.)
Plötsligt griper de vanliga dansarna tag i kryckor som de använder som åror; marken blir ett hav och alla paddlar åt samma håll mot samma mål. Musa Motha elektrifierar sedan scenen med ett graciöst och intensivt danssolo på kryckor. Det förenar den klassiska dansens virtuositet med den moderna dansens unika uttryck. Vi bara håller andan.
Den fjärde scenen, Concorde, inleds till tonerna av Ravels Boléro, som samlar dansarna som var och en segnalerar med en fackla. En scen som förebådar att det är dags att tända den olympiska elden i Tuilerierna, vilket görs av de fem para-atleterna Alexis Hanquinquant (paratriathlon), Nantenin Keïta (friidrott), Charles-Antoine Kouakou (friidrott), Élodie Lorandi (simning) och Fabien Lamirault (bordtennis).
När balongen med den olympiska elden stiger upp i himlens höjd når showen sitt klimax i och med slutscenen, Celebration. Till den ikoniska låten av Patrick Hernandez, Born to Be Alive, framförd av Christine and the Queens, förvandlas scenen till en explosion av glädje och energi, en grandios fiesta, med storlagna fyrverkerier som lyser upp natthimlen. De rullstolsburna dansarna, som reflekterar denna färgexplosion när de sedan målar scengolvet med hjälp av sina hjul, och förvandlar den till en enorm levande målarduk, som en hyllning till den brittiska konstnären Sue Austin, som upptäckte att hennes rullstol kunde bli ett verktyg för konstnärligt skapande. Men också för att lämna ett fysiskt spår av denna kväll där inkludering var koreografins hjärtpunkt och där artister med funktionsnedsättningar lyste som stjärnor.

Simona Gouchan