Betty Bitch vänder på klacken!
På Dansens Hus i Stockholm jublar, skriker, står och tokapplåderar de bakersta raderna alltmer påtagligt när det är premiär.
Betty Bitch har fått nog och har tagit sina småkusiner i örat:
– Vem har sagt åt er att skrika och hojta på detta vis?
Men småkusinerna bara ruskar på sina små frissade huvuden och säger:
– Viiii vet inte.
– Får ni gratisbiljetter om ni lovar att ställa er upp på sekunden när det är slut och vråla det värsta ni kan?
– Nä, inte gratis. Men jättebilligt, piper den dummaste småkusinen.
– Aj, nyps inte, väser hon till den lite större och något mindre dumma kusinen.
– Det verkar ju jättejättekonstigt, förstår ni inte det? framhärdar Betty. Om det är så där halvbra och dessutom sorgligt innehåll och ni bara jublar rätt av. Eller om det är fullständigt obegripligt. Det är ju det ibland, hm.
– Men klack är gammalt och fint på teatern, säger den mest briljanta kusinen. Och om man klackar duktigt kan man få riva biljetter på helgerna. Sen. Och bli inpi- insi -isippinent när man blir stor.
– Vem har sagt det? Betty prövar med honungsröst.
– Det får vi inte säga. Men det är ändå tomt på de där platserna för salongen är jättestor. Och vi tycker det är kul att skrika. Som på en rockkonsert! Faster Betty, du är bara seg i kolan som vill sitta tyst och applådera. Det är väl ingen jäla kyrka. Dansens Hus, ju.
– Och, säger den äldsta och viktigaste kusinen, Operan har faktiskt ringt nu. Och undrat.
– Undrat vadå?
– Om inte vi kan gå dit också. Jättetomt där när det är dans. Behövs lite tjo och tryck och feedback.
– Fast inte när dom kör Pippi. Ungarna jublar ändå. Då går vi bio istället och smular popcorn.
