Betty går med bröderna Marx på Operan
Verkligheten överträffar inte sällan fantasin, och Betty fick nypa sig i armen häromkvällen på Kungliga Operan. Var hon månne med i filmen Bröderna Marx på Operan?
Var detta inte bara en vanlig oktoberkväll i teaterhuset vid Gustaf Adolfs torg.
Det tragiska dramat om Romeo och Julia förvandlades framför hennes ögon till en parodi. För att inte säga flera, ty inte mindre än två Julior och tre Romeo dansade fram inför en häpen publik, som dessutom fick begrunda en fullständigt tom scen i balkongscenen. Endast Hovkapellet kämpade tappert vidare.
Med kort varsel hade samma dag den utannonserade Cendrillon ersatts med Romeo
och Julia i MacMillans klassiska koreografi. Men en osedvanlig kedja av
osannolika händelser på en och samma afton inträffade, man kunde tro att Groucho själv var inspecient.
Betty kände inte alls igen sig
heller i början av koreografin, innan några verkliga olyckor alls inträffat, för
Julia var sin stackars partner något övermäktig. Han hade påtagliga problem att
lyfta henne redan i första akten, inte konstigt att han var utpumpad och
stukade foten strax före balkongscenen.
Där hade Julia sin chans, hon hade kunnat erövra scenen med en fri
improvisation till Prokofjevs magiska musik, som för övrigt Hovkapellet
spelade fint. Men ack, hon förlorade genast modet och lämnade uppgiven scenen.
När första akten var över och ridån gick, kom ingen fram och förklarade
någonting överhuvud taget för en brydd publik. Betty började spana efter Harpo Marx, men först inför andra akten dök ett lockigt huvud fram: balettchefen Madeleine Onne berättade att
Jurgita Dronina och Olaf Kolmansperger skulle ta över scenen, och de gjorde
de med glans.
Nu artade sig aftonen till att bli så storstilat och entydigt sorglig som den borde, men icke! Det unga paret fick inte fortsätta i tredje akten. Utan den första
Julia skulle prompt tillbaka igen.
Nu var hon stöttad av en ny
Romeo, Jan Erik Wikström, som hon repeterat med under den lilla tid som
gavs då andra akten dansades av Dronina-Kolmansperger. Så fick Betty se en visserligen
spänstig, men ändå snabbrepeterad Jan Erik, som baxade runt på Julia.
Applådtacket blev fullt värdigt Marxbröderna, med dubbla Romeor och Julior på led. Ja, den första
Romeo var inte där, utan vårdades någonstans.
Vad kan man säga om
en sådan balettafton, hulkar Betty. Tragiskt! En olycka kommer sällan ensam, men hur är det med krisberedskapen vid nationalscenen?
Varför denna märkliga rollbesättning överhuvudtaget, funderar nu Betty efterklokt. Kring
Romeo fanns fina och viga typer, särskilt Tybalt, Anders
Nordström i käck form, varför fick inte han vara Romeo från allra
första början? Vad spelar ålder för roll, om dansaren ser någorlunda ung ut och dansar
bra?
Och skulle inte Marie Lindqvist ha varit en bra Julia?
Så går det när rollerna bara besätts efter titlar och vilka som är yngre premiärdansare!
Det blir ju särskilt galet när det som ska vara tragiskt blir komiskt, hojtar Betty på väg till videobutiken där hon ska hyra Bröderna Marx på Operan. Hon vill se originalet.
