Let’s Dance?
Betty har legat i koma ett tag. Hon vaknade brutalt en kväll i
januari 2008. Stel och sömndrucken. Tv:n var på och ett par – en man och en
kvinna – dansade, eller i alla fall något liknande.
Betty undrade: Är det så
där stereotypt och heteronormativt fortfarande? Så där normalfamlande och
osjälvständigt och prydligt talanglöst.
Sedan hejdade hon sig, man måste ju
försöka förstå situationen i sin tid, vara objektiv och reflexiv. Inlevelse
för Terpsichores skull!
En man och en kvinna dansade – eller ålade sig
nervöst och tillkämpat framför kameran. Hon dansade nog, han bara fanns där
– så typiskt mansrollen. Eller var det en zombie, en klonad ickemänniska?
Någon kulturredaktör i vit skakarumpan-banlon?
Betty gnuggade ögonen,
försökte förstå medan tittarsiffrorna rullades upp – människor älskar detta.
Hon raglade bort till datorn. Jo, kvällstidningarna kommenterade det hela,
online. Snabbt ja, men bra, nej.
Hjärna någon? Nej de otränade
dansanalfabeterna anfaller.
Fakta: Man kunde rösta på tuttgung, pervofaktor
och själva programförekomsten.
Betty kände att hon behövde kräkas. Men som
alla proffs bet hon ihop och hämtade en hink.
Tillbaka till tv:n. Nästa par
ut: cha-cha.
En kille som slajmade runt och en tjej som var storleende och
skrytig och äckligt nervös och – värre än det västa – som inte kunde dansa
alls. Det var så osexigt, så fruktansvärt prettoprydligt. Silverfransar och
hud, samtidigt total tristess.
Betty grät, hon försökte säga något, men hon
var så torr i halsen. Champagne någon? Exakthet – kosta vad det kosta vill!
Bubblor, vad som helst, men nej, bara genomusel ickedans.
Golvet glittrade,
ljuset var raffinerat, det svepte över rummet så förföriskt glamoröst och
att självaste superdansdrömmen kunde ha materialiserat sig där och då. Oh
förväntan, oh längtan. Och rösterna som talade, de som presenterade vad som
komma skulle gled omkring som rosa tvålar.
Betty gnuggade ögonen. Hoppat
fanns kvar, men något var konstigt, inte kläderna, sminket, något annat. En
snygg kvinna, i vitt snurrade, stannade, log – det var perfekt, nästan i alla
fall. Hon svankade och log så förbannat, gaah.
Och killen, brunsmink, visst,
rynkor, visst. Men sedan? Ok, han hade en liten söt och fet rumpa och den
skakade lite. Hipp hipp Herrey, men ändå: Ingen dans alls.
Och så reklam.
Reklam och reklam. Betty gör sitt bästa för att hamna i koma igen.
