En klassiker av Jerome Bêl

Fransmannen Jerome Bêl är en av samtidens mest välkända koreografer – likväl ägnar han sig inte åt dans. Nåväl, vad som verkligen är och inte är dans går naturligtvis att diskutera. Men Bêls verk liknar åtminstone inte vad en traditionell danspublik förväntar sig att se. Och som Bêl själv nämner under kvällen så är en av hans främsta ambitioner just att inte ge publiken vad den förväntar sig. Precis därför är det aningen ironiskt att Pichet Klunchun and myself – en slags föreställt spontan dialog mellan Bêl och den thailändske klassiska dansaren Pichet Klunchun – redan blivit något av en modern klassiker.
Föreställningen har varit på världsturné i fem år och gästade bland annat Göteborgs dans- och teaterfestival 2006.
När Bêl och Klunchun intar varsin stol på ett tomt scengolv på Inkonst i Malmö är det bortåt hundrade gången i ordningen. Och konversationen som därpå inleds är, i stort sett, oförändrad sedan det första uppförandet. ”What is your name?” börjar Bêl, samtidigt som han förstrött lyfter blicken från sin laptop.
Därefter följer en knapp timmes intervju med Klunchun, kring dennes konstform, den klassiska thailändska dansformen khon.
Tålmodigt svarar thailändaren på den tafatte men ärligt nyfikne fransmannens många och emellanåt naiva frågor. På Bêls uppmaning demonstrerar han typiska scener och karaktärer från khon och överser med Bêls klumpiga försök att imitera dem.
Publiken skrattar åt Bêl, och håller andan inför Klunchun – vars scennärvaro under dansdemonstrationerna är anmärkningsvärd (och vida överglänser hans mindre övertygande skådespeleri).
Verkligt intressant blir det efter rollbytet vid ungefär mitten på föreställningen. Det blir då Bêls tur att svara på frågor och, högst motvilligt, visa exempel ur sin postmoderna repertoar för en skeptisk Klunchun.
Efter åtta år som dansare fick han nog, berättar han, när thailändaren undrar vad poängen är med att stå stilla på scen och inte göra någonting. Istället för att dansa ville Bêl utforska scenens möjligheter, och sträva bortom den traditionella dansens representationer. Bêl vill inte underhålla, säger han, han vill rentav göra publiken besviken. Hans arbete, förklarar han för Klunchun, är en reaktion på vad hans läromästare, filosofen Guy Debord, kallade ”La Societée du spectacle” – det moderna samhälle som förnekar sina invånare verkliga upplevelser, och istället matar dem med representationer. Snarare än färdigpaketerade upplevelser à la Svansjön vill Bêl ge publiken mesta möjliga utrymme för egna associationer.
Denna ambition exemplifieras i kvällens mest minnesvärda scen, då Bêl mimandes till Roberta Flacks Killing me Softly faller ihop och ”dör” på scenen.
Det är inte för intet som Pichet Klunchun and myself rönt sådan framgång. Utan att någonsin kännas tung berör föreställningen en rad angelägna ämnen – som konstens roll, tradition kontra modernitet, kolonialism och kulturkrockar. I linje med Bêls konstnärliga ambitioner ger den massvis med ingångar åt åskådarna att själva fundera och reflektera.
Verket är intelligent i sin enkelhet och samtidigt både pedagogiskt och underhållande – som gjort för en undervisningstimme i ”postmodern scenkonst i en globaliserad tidsålder”. Föreställningens framgång på scener världen över väcker emellertid också funderingar. En fråga är om Bêl själv kommer undan representationens grepp – och om inte den i allra högsta grad underhållande och publikfriande föreställningens succé och re-presentation på scen efter scen uppenbarar just denna problematik. Vari ligger egentligen skillnaden mellan Pichet Klunchun and myself och Svansjön?

Den redan mångbottnade föreställningen har, i och med sin framgång och ständiga reproduktion, fått ytterligare en dimension. Som Bêl säkerligen är högst medveten om går verkets kritiska udd att applicera på verket självt. Det är inte minst denna meta-dimension som, avsiktligt eller inte, ger en redan briljant föreställning dess främsta styrka som nutida konstverk.

Manne Granqvist