Happy, happy

”…en koreografi som kan liknas vid en parfyms komplexa ackord och dess förnimbara påverkan”.
Så skriver Anna Koch om sitt eget verk Happy to be here för Dansens Hus lilla scen, och jag sniffar försiktigt i luften.

Och jo, det finns ett leende som är ’happy’ i denna trevande, undersökande och lekande dansföretällning med sex mycket olika personer med skilda bakgrunder i dans-, mim-, performance. Leendet gör verket sympatiskt och anspråkslöst, men också vänt inåt dansarna och det arbete och den process som de har bakom sig tillsammans med Anna Koch. Och komplext? Till det yttre kanske, och genom att dansarna är sinsemellan olika och ofta rör sig individuellt. Men det är snarare disparat än komplext.

För mig blir Happy to be here 50 ganska oladdade minuter där några vackra, barnaktiga sekvenser finns, löses upp och övergår i annat. Jag tycker föreställningen ser alltför bekant ut och känns alltför intern.
Hur ska dansen gå vidare och kunna vara lite mer än ’happy’? Men dansen har en stor och engagerad publik och två utsålda föreställningar vittnar om att tillräckligt många noga följer dansens vägar.

Publicerad i Expressen Kulturen Scenbloggen 4 mars

Margareta Sörenson