Är Betty sextrakasserad?

Här står nu lilla Betty spritt språngande framför spegeln och begrundar sin lilla dansarkropp. Muskler och synliga revben, yppig – glöm det. Seniga knän och fötter med förvriden stortå. Höftlederna gnisslar, utåtvridningens fel. Är hon sex-trakasserad? Beror på hur man ser det.

Men naken på scenen? Absolut. Ringer någon centraleuropeisk regissörs-koreograf och ber Betty hälla olja eller blå färg eller sirap över sig – jajemän. Och rulla på scengolvet och ringla omkring i sand eller fjädrar. Tja, vad mer? Socker, kanske, så får kollegerna slicka.

Utan olja också, för den delen. Eller torr och vitsminkad, lite buto piggar upp. En ambitiös dansare på 2000-talet dansar med eller utan trikåer, med eller utan jeans och linne. Nakenheten är en scenkostym, vem tänker på porr inför denna kropp, tänker Betty och fokuserar på de måttligt attraktiva och knotiga fossingarna.

Betty har läst Lena Endre som förklarat att hon är kränkt vid tanken att NÅGON tror att hon tvingats vara naken i slutscenen i MacBeth för två år sedan på Dramaten. Att regissören var radikal, och att de diskuterat sig fram till lösningen.
Dream on, tänker Betty. Dansare får inte välja någonting alls, och regissören är dessutom inte alls radikal utan egensinnig, trendkänslig och besatt av att utforska. Till exempel olja. Vill man få ett kontrakt så är det bara att bestämma sig för att koreografens vision är ens egen. Annars blir det a-kassan. Lite sextrakasserier på det, det är sånt man får ta.

Å andra sidan, Betty sträcker på sig, så har dansen gått i bräschen här. Alltid mest avklädd, alltid en förtrupp mot sippheten. Endre kan tacka Jan Fabre, helt enkelt! Annars skulle Staffan Valdemar Holm aldrig kommit på idén. Kunde Isadora Duncan, kan jag, tänker Betty, och går och hämtar sirapen som blev över efter pepparkaksbaket i julas.

Men om koreografen vill hjälpa till och smörja in? Eller säger sig ha latinskt temperament? Kanske man skulle gå den där kursen i jämställdhet i alla fall, suckar Betty.

Fler Betty Bitch