Elit-Betty stiger till väders

Lilla Betty snör på sig sylfidvingarna och rättar till den långa vita tyllkjolen. Borrar tåspetsarna i hartslådan, knirr, knirr.

Entré, viskar inspicienten. Och Betty glider in bakom fondkulissen och tar plats på den lilla fotplattan som snart ska vevas upp av en tekniker så att Sylfiden dyker upp i fönstret på det trivsamma skotska slottet.

Gnissel och fothissen knirkar uppåt, Betty kliver ut på fönsterbrädan och är snart nere på golvet och skuttar runt den slumrande James i sin sköna fåtölj. När hon rundat fåtöljen ett par gånger, vaknar han och gör den klassiska mimgesten med ett vispande finger vid örat – ”Jag slumrade till och jag drömde visst….”

Men vafalls, flämtar nu Sylfiden Betty och stannar mitt i en fjäderlätt chassée. Det är ju inte den vanliga James, utan Jan Björklund som sitter och drömmer i fåtöljen. Vid Bettys rop spritter han till och ropar:

– En elit-dansare! Äntligen! Så ska det se ut. Kvinnlig fägring för verklighetens folk, en följsam älva som dansas av en liten ballerina drillad sedan barnsben.

– Elit! Vid min lilla hartslåda, du vet inte vad du talar om. Sylfider tävlar inte i höjdhopp, fast vi lyfter i finalen och susar kring i mörka romantiska skogen.

– Mörka skogen, är den försåtsminerad? Ryssar i buskarna? Jan Björklund hemfaller lätt åt militära tankebanor.

– Ryssar? Du fattar ingenting, stönar Betty. Det här är ett franskt stycke från romantiken. Inte Petipa och Ivanov och alla svanarna. De hör inte hit, de kom sen. Och en svandrottning.

-En ledarsvan, en elit-svan! Björklund vacklar upp ur fåtöljen. Det tycker jag är bra. Inte så där utslätat och sosseaktigt att alla ska vara lika.

– Sossar! Jag talar om kungliga baletter här! Förr var det jämt så att alla långa eller runda åkte ut. Alla skulle vara lika. Ett uniformt utseende och balettkåren som en enda kropp. Nu när vi äntligen har vi börjat slippa det, så kommer du och…

– Uniform! En kår! Utmärkt! Och elitmedaljer till dem som hoppar högst.

– Nu går jag och hämtar häxans förgiftade slöja direkt, säger Betty. Det är lika bra att avväpna dig, min käre James-Jan från början annars går det åt pipan. Dans och balett är konst! Sylfiden ska dansas så att publiken gråter, smärtan när de små vingarna faller av…

– Nej, upp och pröva dina vingar! ropar Björklund käckt. Det ska vara glatt och enkelt så att alla hänger med, och det ska vara jättemycket träning och disciplin och blodiga tår som gamla dansöser talar om så entusiastiskt. Utgallring. Och betyg. Allt ska mätas. Annars är jag inte med.

– Utgallring, gråter Betty. Det är det ju hela tiden ändå. Folk får skador, eller orkar inte, blir arbetslösa. Sånt.

– Usch, vad du låter tråkig nu. Som en fackförening eller nåt. Titta nu kommer de skotska killarna i exakt likadana kiltar allihop och hoppar precis i takt. Det gillar jag. Friskis och Svettis. Hej vad det går.

– Nää. Nu drar jag till skogen direkt, hulkar Betty-Sylfiden. Månsken och tårar. Hjärta och smärta. Det passar mig. Och dansen.

Linorna är redan på plats i kulisserna. Snart svävar lilla Betty-Sylfiden iväg till saligare höjder.

Fler Betty Bitch