Balettfröken på Stora Operan
Tiderna har varit motiga för Betty Bitch. Nu städar hon på Operan igen, i väntan på nya jobb. Men där pågår ju så mycket intressant, och Betty är en god lyssnerska.
Just nu svabbar hon utanför operachefen Birgitta Svendéns rum. Men vafalls, en hjärtslitande snyftande Balettfröken från BUS syns skynda fram på tåspets i korridoren. Betty spetsar öronen: Knack, knack, knack! Birgitta! (Snyft.) Är du där?
– Ja, vem är det?
– Det är jag. (Snyft.) Balettfrrrröken. Du vet! Från Bondegatan. Det är synd om människorna! Och nu gråter alla människobarnen där nere på jorden. Och viftar med sina näsdukar.
– Men vad i all sin dar? Vem är ni? Och varför kommer ni hit? I skära tåspetsskor, dessutom?
– De är så vackra, skorna. De klär min klassiska profil. Och nu hörde jag att ni söker ny balettchef. Ridå Ribå. Fast han är frrrrransk. Då blir det jag! Tycker jag. Snyft. Balettfröken, alltså, från BUS, Barnens Underjordiska Scen. Jag har en underbar idé om det här huset, om alla barnen. Balettbarnen och alla de andra barnen och hela världen, förresten, man skulle kunna leka opera och balett!
– Stopp! Vi söker inte en danspedagog, utan en balettchef. Till att börja med.
– Men ni vill ju bara innerst inne hålla på med klassisk balett. Som är så vackert. Så fint, skärt siden och håret i chinjong.
– Sluta nu. Vi behöver någon som lägger repertoar och hittar mellanbra dansstycken från halvkända koreografer nånstans långt borta så det inte blir för dyrt. När alla ändå bara går till Dansens Hus.
– Dansens Hus? Var ligger det? Har jag gått fel? Snyft! Det här är väl dansens heliga hus? Med tåspets och vackert och sorgligt och smärta och hjärta. Nu när BUS har förlorat alla pengar. Och tänk att få sväva ut med den där stiliga Jan-Erik Wikström målad i guldfärg, och fullt med sylfidvingar och svanfjädrar och…
– Ni har nog fått det här om bakfoten.
– Nej framfötterna! Tåspetsarna! Där är jag. Och det skulle behövas leke-konst i det här dystrrrrra huset, tårar och lite troll, drömmar och något vackert för alla.
– Men det gör vi ju hela tiden. Vårt problem är samtiden. Vi klarar inte den. Vi måste vara i tiden. Troll och drömmar, det har varit vår grej jämt. Men tyvärr. Och huset faller snart ihop. Och vi har inga pe-e-ngar. (Nu är det operachefen som snyftar, noterar Betty.)
– Grrrrråt du, det hjälper. Jag ska öppna sårbar om ni vill, alla får komma och snyfta.
-Jaaa…. Kanske en personlig assistent till mig inte vore så fel, nu när hovdramaturgen Stefan har dragit och Ribå försvinner. Nu kommer det väl en rask Johannes och vill ändra på allt. Alla bara bråkar. Jag oooorkar inte. Snyft. Får jag gråta lite här, mot din rosa klänning. Tack, Balettfröken.
Betty smyger bort från den kungliga chefsdörren.
