Tid att börja om

Först verkar de vita cirklarna på scengolvet äga någon naiv naturlighet. Som skapade av regndroppar, kanske, en efter en fallna mot vattenspegeln. Cirklarna expanderar och går varsamt i varandra. Efter ett tag börjar denna rörelse ut och in också få en ton av kalkylerad geometri, likt Michelangelos mönster på Kapitolieplatsen i Rom. Vad betyder det? Storheten i Anne Teresa De Keersmaekers koreografi till Gérard Griseys spektralmusikstycke Vortex temporum (komponerat mellan 1994 och 1996) är att det inte spelar någon roll, att naivitet med självklarhet kan få samexistera med konceptuella djupdykningar. Och detta fångar med mästerlig precision musikens förmåga att kombinera dissonans med en lekfull njutbarhet.
De sex musikerna i ensemblen Ictus framför första satsen utan dansare och utan noter. De Keersmaeker låter musiken koreografera musikerna, inte så mycket en abdikation som ett tecken på den respekt hon har inför musikalitet. Dansarna i gruppen Rosas kommer sedan att röra sig efter de olika instrumentens klanger när musikerna har lämnat scenen, för att sedan följas av en okonventionell pas de deux mellan en dansare och en pianist. Rörelserna är, och hur kunde de vara annat under dessa premisser, följsamma, men också på något märkligt sätt livgivande. Det är som om glädjen i vattnets ringar blir smittande och sprudlande.
Det finns annars mycket i mötet mellan De Keersmaeker koreografi och Griseys musik som skulle kunna bli tungrott. De tre satserna representerar olika typer av varaktigheter eller tidsförnimmelser: människans andning eller språk, en utvidgad – ”valarnas” – drömtid och insektens sammantryckta livsspann. I den andra satsen rör sig både dansare och musiker över scengolvet, alla till synens under koreografens diktat. Den tredje satsen finner vi musikerna förflyttade från förgrund till bakgrund där de bildar en fond till dansarna som var och en under hela stycket rör sig i dialog men en specifik musiker och instrument.
En mindre erfaren koreograf än De Keersmaeker hade riskerat att tappa bort sig i den rent filosofiska funderingens abstraktion. Det finns gott om tankar som utmanar och bråkar i materialet. Främst den franska fenomenologin, som företräds av Henri Bergson med flera, och dess fascination inför varaktigheters relativitet. En människas tid är inte bara olik en trollsländas, men också andra människors. Men De Keersmaeker finner alltid vägen tillbaka till specifika urfrågor som har att göra med dans och musik. Hur kan musik koreografera? Vilket mellanled utgör inte bara koreografen i översättningen mellan musik och fysisk rörelse, men också de rum och samhällen som omger framförandet på samma sätt som en tjärns stränder dikterar regndropparnas vågmönster? Det är en översättning som verkar gå fram och tillbaka, som börjar om, varje gång lite annorlunda, liksom repetitörens energiska omtag. Ingendera av de två polerna: musiken och dansen, är naturliga. Men konversationen mellan de två äger en lekfullhet som det är omöjligt att tröska fram med teoretiska insisteranden. Det enda som fungerar är att göra om och göra om för att börja se och börja förstå. De Keersmaeker går till djupet, men kommer befriande snabbt upp till ytan igen. Alvaret i hennes utforskande av musik och dans ackompanjeras av en sällsynt lätthet. Frågorna är mer detaljerande än svaren, förutom det faktum att De Keersmaeker betonar en vilja att ingå i en dialog där båda sidor förblir lika starka.

Axel Andersson