Alice i stereotypernas värld

Margareta Sörenson frågar sig om hon i sin kritik varit alltför överslätande mot de stereotypa exotismer som flimrade förbi i den helt omfriserade version av Alice i Underlandet som nyligen har haft premiär på Kungliga Operan i Stockholm. Vilka stereotyper kan accepteras? Det är inte så lätt att ta ställning i den aktuella debatten om tecknaren Jan Lööfs serier.

Kritikerns baksmälla består av en molande värk: borde jag skrivit annorlunda? I det här fallet: borde jag varit kritisk mot en sliten stereotyp i Alice i Underlandet på Stockholms-operan: orientalen.
Det är bara en detalj i helheten, därför tog jag, till slut, inte med det i recensionen. Men Fjärilslarven ( i min bok ”kålmask”) som röker vattenpipa i denna version av Alice i Underlandet för en operascen, är en ”oriental”. Först deltar han i det bildade Oxford-hemmets tebjudning, ledsagad av tre slöjbärande kvinnor, som Rajah. Alls inte otänkbart i en professorsfamilj i det viktorianska och koloniala England, även om det inte förekommer i Lewis Carrolls bok. Men att sällskapet skulle medföra en matta att sitta på? Och vad är en ”oriental”? En arabisk, persisk eller indisk person? Svaret är ”vet inte”, eller än dystrare ”spelar ingen roll”, från den traditionella balettens värld, där den ideala dansaren ”ska vara vit som en nyskuren skiva äpple”. Så kallad karaktärsdans – spanskt, ungerskt, ryskt och ”orientaliskt” – har varit ett sätt att variera koreografin och frossa i vackra, färggranna och ”exotiska” kostymer.
Rajahn dansas av samma dansare som gör Fjärilslarven, han med vattenpipan som (i boken) sitter på en svamp och är filosofisk. Vattenpipan räcker som indikation på ”österländsk”. Här är även larven orientalisk (vad det nu är) och de vackra danserskorna med bar mage och indigoblå slöjor hänger med. Fint och vackert, alls inte nedsättande, men onekligen stereotypiskt. På premiären dansades rollen av Anton Valdbauer, i andra dansarlaget dansas den av Clyde Emmanuel Archer, Kungliga Balettens enda dansare med mörk hud.
Nu tänker jag allt mer ilsket på detta larviga och helt onödiga fasthållande vid balettens appropriering av allsköns kulturer. I detta fall en detalj, jo. Men så här håller vi på och upprepar en kolonial ordning där allt som inte är europeiskt är annorlunda, främmande, konstigt.
Till frukosten väller kritik-baksmällan upp igen när jag läser i DN om Jan Lööf och stereotyperna, förlaget BonnierCarlsen och frågan om afrikaner (eller afroamerikaner) som Lööf tecknat stereotypiskt. Först tänker jag: jag förstår Lööf, han har rätt till sin stil, sin bildvärld och bilderna är gjorda för längesedan. Sen tänker jag: om jag satt här med ett barn från något av Afrikas länder – jag skulle snabbt bläddra förbi de där sidorna, faktiskt! Så: jag förstår förlaget också – barnböcker är tillgängliga under långa tider, för alla och flera generationer, det spelar roll vad för syn på världen och människorna de förmedlar.
När det gäller antisemitiska stereotyper skulle ingen tveka – där finns en solid tradition av genomskådande, diskussion och avståndstagande på etiska grunder. Men när det gäller afrikaner tänker vi annorlunda, tydligen. Eller ”orientaler” – ska de finna sig i att buntas ihop i ett diffust ”Orienten” för evigt?
På trendiga kaféer röker europeer vattenpipa nuförtiden. Den afrikanskt baserade dansen och musiken är 1900-talets största kulturpåverkare – från jazz till konstmusik till hiphop och rock.
Västerlandet, detta koloniala begrepp, har inte formuleringsmonopol. Redan publicerade och etablerade och till och med klassiska verk – hur ska vi göra? Det får bedömas från fall till fall. I slutänden får Lööf bestämma över sina egna bilder.
Men en balett skapad 2011 och återuppsatt i fredags? Det kan viftas bort med att det är en liten sekvens och en liten adresslapp bland många till den klassiska balettens stildrag. Duger det, verkligen? I det här fallet hade en annan lösning varit önskvärd.
Det här är inte lätta frågor. Det finns inte lätta svar. Vi får acceptera att tänka i varje enskilt fall och försöka göra en bedöming som stämmer med vår tids sätt att respektfullt beskriva världen.

Margareta Sörenson

Texten är tidigare publicerad på Expressens scenblogg 11 maj.

Fler Debatt & Krönika