Ett inre lyssnande under ytan

Dansaren står med armarna stramt uppsträckta, händerna med handflatan utåtriktad, som i en klassisk västernfilm: Jag ger mig! som inför ett hot av någon med vapen.
Men hon är ensam på scen, omgiven av stora snäckskal, som på botten av en ocean, omgiven av intensivt vibrato av ljud – som en musik – som aldrig lämnar oss i publiken i fred och där dansarens kropp och ljud arbetar i mycket nära relation.
Det finns ett slags underground eller under ytan-känsla i Oceanic av Mari Topp och Julia Giertz med denna speciella ljudbild som är påtagligt fysiskt berörande. Dansaren Mari Topp står i tätt ljudmässigt samarbete med Julia Giertz.
Dansaren faller på knä, glider över Dansstationens scengolv med armarna utåtriktade, kanske bevekande eller kontaktsökande, sedan hålls armarna närmare kroppen, som för att skydda den mot någonting okänt och osynligt, som inger osäkerhet.
De är ett mjukt rörelsemönster mot en fond av ljud, som av sjungande kroppar, ett ihållande ljud i en föreställning om lyssnande och om ljudens olika kategorier och hierarkier i ett högljutt inre möte mellan ljud och människa. Efter drygt trettio minuters lyhört sökande och lyssnande, ställer sig dansaren upp och ljudet förändras. Hon rör sig på annat sätt i dröjande omtagningar, som en inkarnation av varats oändliga lätthet, men med en tung undertext – att lyssna på sin inre röst och andras röster. Det är en sällsam upplevelse.

Ingela Brovik