Lena Josefsson – hon bar Afrika i hjärtat

Afrika bar hon med sig i dansen, Lena Josefsson. Rörelse, röster, möten och värme präglade hennes dans. Hon var född i nuvarande Kongo (då Zaire), barn till svenska missionerande föräldrar och kom till Sverige först i lägre tonåren.
Det senaste året arbetade Lena Josefsson som kulturchef i Pajala i Norrbotten, men det var dansen och hennes danskompani Raande-vo som gjorde henne mest känd som koreograf. Kompaniet fick sitt namn av hennes genombrott som koreograf, verket: Raande-vo (efter franskans rendez-vous, möte) 1988. Gruppen hade sin hemvist i Örebro, men dansarna i gruppen kom från världens alla hörn.
När det första Cullberg-priset delades ut 1999 gick det till Lena Josefsson – hon som en gång blivit så drabbad av Cullbergbalettens Soweto, (1977, koreografi: Mats Ek). Efter utbildning på Danshögskolan, i Paris och vid nationalbaletten i Zaire skapade hon sedan dans som var en syntes av västerländsk modernism och afrikansk danstradition.
Raande-Vo blev kvar som kompani i Örebro drygt tio år, och sedan blev Lena Josefsson konstnärlig ledare för Skånes Dansteater (1997 -2000) där hon skapade ett stort verk Silhuett, som dansades med bland andra dansare från Tanzania. Det var ett verk som fick vingar och turnerade i Sverige, till Frankrike och i Afrika. Verket Utan titel från tiden i Skåne (1999) fick också en nypremiär på Orionteatern i Stockholm
Lena Josefsson samarbetade med regissören Lars Rudolfsson – hon gjorde koreografin till Kristina från Duvemåla 1995, succémusikalen om Utvandrarna efter Wilhelm Mobergs romansvit med musik av Benny Andersson oh Björn Ulvaeus. Åren 2002-2004 delade hon och Lars Rudolfsson det konstnärliga chefsskapet för Orionteatern. Hon återvände till Örebro och återskapade Raande-Vo 2006 och arbetade bland annat med ett samarbetsprojekt med Länsteatern, som samlade amatörer och professionella, 90% Paradis som återberättade Örebros historia.
Det lämnar mig ingen ro att Lena Josefsson visserligen fick åtskillig uppskattning som koreograf, men att hon – som andra i sin koreograf-generation – inte kunde få arbeta vidare med ett fast och stationärt kompani som det i Örebro. Hon var också något av en främmande fågel i 1980-talets aningen stränga postmodernism – så mänskligt varm i sin dans.
Som kulturchef i Pajala har hon snart gjort sig känd för att vilja satsa på att föra ut dansen till alla och arbeta med Kulturskolan och barnen. Nu har hon hastigt gått bort, i en inflammation i stora kroppspulsådern; hon skulle snart fylla 64 år.

Margareta Sörenson

Fler Nyheter