Ett mångbottnat melankoliskt identitetssökande maskspel

Bilden av Anders Duckworth och Daniel Persson, dansare och koreografer, som med halverade foton skapar ett ansikte (av två) associerar starkt till Persona, en av Ingmar Bergmans bästa filmer där två kvinnor (Bibi Andersson och Liv Ullman) blir till ett ansikte, med smärtsam utstrålning.
I någon mening tycks det finnas en existentiell likhet mellan de två kvinnorna i filmen och de två männen i föreställningen Well lit, där Anders (brittisk-svensk) och Daniel(koreansk-svensk) delar en komplicerad relation till sin identitet (som adopterad/ svensk) och öppnar dörrar till sina inre liv – som Bergmans huvudroller gjort på sitt sätt, med oro/ångest, medan Anders och Daniel mer rastlöst tycks på spaning efter den tid som flytt, förlorats (?) eller formats med tvivel, i en föreställning som börjar med snabba rörelsemönster, liksom på jakt efter sitt sanna jag.
De två dansarna utforskar hur mode, media och sociala sammanhang skapar gränser för könsidentitet, könsroller, individuella upplevelser, grund för verkliga och/eller performativa identiteter.
Först rör dansarna sig i röda shorts och tröjor, snart byter de om till röda klänningar och röda högklackade skor (som liknar dem
i den klassiska dansfilmen De röda skorna) medan en voice-over presenterar Anders Duckworth med brittisk bakgrund,som ogillar brexit, därefter Daniel Persson, från Korea, som hoppar i spagat, som ett tufft kvinnligt utfall från klassisk can-can.
Sen är den Daniel som berättar sagan om Little Red Riding Hood (Rödluvan och vargen) som en skräckfilm, därpå fokuserar han på uttrycket ”I remember”, om och om igen, som ett nyckelord, medan Anders tycks gestalta det Daniel minns, med fysisk sårbarhet-
som ett slags psykisk-fysisk dialog som tar plats på scenen, lämnar verbala/fysiska spår efter sig.
Senare sitter de tillsammans vid ett bord och med vita handskar på händerna (som i ett laboratorium) sorterar allehanda föremål, med avgränsad bordsyta, därefter delar de upp scenen i olika gränser, som vore det en del av Berlin före 1989, mellan frihet och förtryck.
En mångbottnad föreställning med melankolisk undertext, full av bilder, dans, innebörder som blir till ett eget universum där den ene rusar runt med en strålkastare på hjul runt den andre, om och om igen, som om det slutar med att rörelsen/ ljuset på könsrollen (?) aldrig slutar – upprepas som en besvärjelse.

Ingela Brovik