Virtuella identiteter och sinnlig kontaktimprovisation

Gunilla Linds LoveU2nd från 2019 är sidsta föreställningen av höstens program K:Selekt på Skuespilhusets Lille Scene, där Det Kongelige Teater och Statens Kunstfond tillsammans presenterar frilansande, fristående konstnärer.
Precis som i Gunilla Lind Danseteaters debutföreställning Vanity of Modern Panic – V.O.M.P 2017, och som ett år senare gav Gunilla Lind Reumerts Talentpris, kan LoveU2nd beskrivas som en blanding av modern dans och fysisk teater. På nytt är Kirsten Victoria Linds scenografi och kostymer en viktig del av föreställningen, som den här gången även handlar om fåfänga och kroppsideal. Men nu med narcissism, utopiska förebilder och inte minst virtuelle identiteter i fokus. For Gunilla Lind är i LoveU2nd både intressant och aktuellt inspirerad av virtuella influencers som Instagram-fenomenet Lil Miquela och den virtuella supermodellen Shudu Gram. Virtuella identiteter, som blandar sig in i vår reella fysiska värld och utnyttjas kommersiellt.
Som Gunilla Lind själv säger om LoveU2nd: ”Jag experimenterar med att låta dansarna ikläda sig virtuella identiteters rörelsekvaliteter och ytlighet. Att mima det, som de mimar inför oss”.
Som androgyna väsen iförda platåskor, turkosa latexdräkter, silverjackor och hjälmar med blått hår i pannan kommer de fyra dansarna (Iris Thomsen, Josefine Ibsen, Katrina Holm och Ruth Rebekka Hansen) i slowmotion in på scenens tvärgående catwalk. Det är nästan dansarnas rörelserkvaliteter, som är allra mest fascinerande i denna föreställning.
Från första början är Kristoffer Rosing-Schows eleganta och effektfulla musik en mycket stark medspelare med sina dump-rytmer, sinnliga ASMR-ljud och den involverande sången Please med Clair Mutebis manipulerade androgynt klingande stämma. Men musiken inkluderar även elektroniska ljud, som ger associationer till dataspel och den virtuella världen.
Vi ser, hur dessa fyra väsen imiterar och speglas i varandra, gör groteska och sexuella grimascher och rörelser, vrider och rör överkroppen och kravlar vidare över ryggarna på varandra likt fantasidjur. På tå i de höga platåskorna trippar de fyra dansrobotarna komiskt iväg i synkrona och helt onaturliga rörelser.
Det verkar som en mycket medveten referens till scenen Modebutikken i Flemming Flindts Dødens Triumf, när dansarna i en elegant iscensatt avslutning i stil med ett rave-party och badande i glänsande konfetti och färgat ljus dansar och rullar ekstatiskt och självupptaget runt, tills de segnar ner under silverlameerna, som hänger ner från taket som förmodligen symboliserar en ytlig glittervärld.
Två av dansarna ligger kvar som nakna människokroppar medan de två andra fortsatt liknar virtuella väsen i det destruktiva mötet mellan den verkliga och den virtuella världen. Som sångaren bland annat sjunger mot slutet: Glöm Utopia.
Även om alla delar i den 50 minuter långa LoveU2nd inte är riktigt lika bra, är det en väl genomarbetad och utformad föreställning som sätter fokus på ett högaktuellt tema.

Norsk/danska Julie Rasmussens nya och första helaftonsföreställning, Umwelt, som även den presenterades på K:Selekt i november, var inte riktigt lika lyckad. Föreställningen, som bland annat vill undersöka, ”om vi kan känna mer, djupare och starkare”, har för övrigt ett fint meditativt anslag, där publiken av en mycket behaglig stämma blir ombedd att blunda, andas in djupt och bland annat föreställa sig att man andas med med ögonen och smakar med ryggen. En fin start till en upplevelse, som handlar om att skärpa sinnena och ge utlopp för fantasin. Den tyska titeln Umwelt syftar också på den omvärld som våra sinnen ger oss tillgång till.
Dessvärre blir det inte någon fortsatt uppföljning på introduktionen, som kommer att erbjuda någon djupare mening eller någon ytterligare involvering av publiken som fortsatt erbjuds den invanda åskådarrollen. Snarare framstår anslagets idéer som ett redskap för de tre dansarna i deras känsliga kontaktimprovisatoriska dans, som för tankarna till den amerikanska dansgruppen Grand Union olika slags experiment på 1970-talet.
Det finns verkligen fina sekvenser i den charmerande, men inte särskilt nyskapande föreställningen med de tre fantastiska dansarna Maren Fidje Bjørneseth, Rickard Fredborg och Julie Rasmussen, som har ett fint organiskt flow i sina rörelser och en väldansad tyngd i kroppen. Vi får uppleva hur de tre dansarna som enskilda individer transformeras och hittar fram till en tätt sammanslingrad dans, där de bland annat trillar baklänges och tvärs över varandra, låter ett ben lustigt sticka ut i luften eller fortsatt avvaktar tätt ihop.
I en tid, när vi tvingas hålla fysiskt och socialt avstånd ligger det självklart en god poäng i att skapa en föreställning där kropparna på scenen uttrycker stark intimitet och påminner oss om den fysiska kontakt vi för ögonblicket är förhindrad från. Föreställningen visar även på kontaktimprovisationens många möjligheter, inklusive faran för att snarare exkludera än inkludera publiken. De ska bli intressant att se hur Julie Rasmussen framöver kommer använda sig av kontaktimprovisation i sin koreografi, för hon har som koreograf säkerligen många intressanta idéer.

Namn: ”LoveU2nd”. Koreografi, koncept, idé: Gunilla Lind. Komponist: Kristoffer Rosing-Schow. Scenografi: Kirsten Victoria Lind. Lysdesign: Peter Bodholdt Løkke. Dramaturg: Betina Rex. Ensemble: Gunilla Lind Danseteater. Plats: .

Namn: ”Umwelt”. Koreografi: Julie Rasmussen i samarbejde med danserne. Lyddesign: Ole Hagelia. Lysdesign: Markus Tarasenko Fadum. Scenografi: Ingvild Isaksen. Kostumer: Anja Marie Thorsen. Dramaturg: André Eiermann. Plats: Det Kgl. Teater, Skuespilhuset, København.

Vibeke Wern