Livets faser och tempi

Marie Topp har som koreograf en mycket fin förmåga att hålla ett klart fokus på en eller några ganska få idéer, som hon konsekvent bearbetar, transformerar och går till botten med genom ett helt verk. Det gäller också för det nya gruppverket The Labyrinth, som hon har skapat för de tre dansarna Johanna Chemnitz, Emilie Gregersen och Alen Nsambu i nära samarbete med sina tämligen mångåriga samarbetspartners, ljudkonstnären Julia Giertz och ljusdesignern Mårten K. Axelsson. Men den här gången är det fler känslor involverade i koreografin än i Marie Topps tidigare verk.
Titeln syftar på livets labyrintiska gång och i The Labyrinth fokuserar Marie Topp på livets olika faser, deras olika rytmer eller tempi och den sköra skiljelinjen mellan liv och död.
Marie Topp är som koreograf känd för att dyrka långsamheten. Men på ett mycket överraskande sätt får vi i början av ”The Labyrinth”, se hur Emilie Gregersen kravlar snabbt, livligt och energiskt runt i rummet i alla riktningar. Det är en otroligt välutvecklad rörelsekvalitet i Gregersens på en och samma gång baby- och nästan kattliknande glidande och kravlande rörelser där hon även gör vippande rörelser med huvudet som i försök att accelerera tempot eller att få komma upp och stå.
I stark kontrast gör istället Alen Nsambu sin entré i slowmotion, som om han vore en gammal människa. Långsamt reser han sig upp och sträcker sina expressiva armar upp i luften, som om han ville nå upp mot himlen, och när han svajar fram och tillbaka med kroppen ger det associationer tilt ett gammalt träd, som under lång tid har stått och svajat i vinden.
Sittande på golvet med ryggen mot publiken knuffar sig Johanna Chemnitz fram på scenen och rullar sig upp i stående position. Kanske hon är ett växande barn. Hennes öppna handflator och de bägge utbredda famnande armarna ger associationer till beskydd och moderskap. Långsamt rör hon sig runt i sin egen avgränsade värld.
Mårten K. Axelssons ljusdesign av det dimmiga scenrummet, där dansarna dyker upp och försvinner igen är mycket flott. Detta nästan drömlika universum verkar, trods föreställningens fokus på tid och tempo faktiskt vara tidlöst. Julia Giertz stämningsfulla musik och soundscape är både en fin med- och motspelare till dansarnas rörelser och deras tempo och inrymmer såväl minimalistiska sekvenser som pulserande rytmer, sångstämmor och bullrande ljud. Men här ingår det också ljud av bubblor, vätska och andning, som ger associationer till både yttre och inre liv. Typiskt för Marie Topps verk vidgar The Labyrinth blicken för att se det stora i det lilla.
Föreställningens olika små narrativer flätar sig in och ut ur varandra. Vi ser Emilie Gregersen med händerna framför sig i både beskyddande och famlande rörelser. Mot slutet övertar Alen Nsambu de kravlande rörelser som Emilie Gregersen gjorde inledningsvis. Scenbilden i den sorgliga avslutande sekvensen är mycket stark, där vi bokstavligen får se hur liv och död går hand i hand, när Johanna Chemnitz drar iväg med de två andra dansarna likt döda kroppar över golvet. Tankarna går oundvikligen till Ukraina och de många bilder vi har sett av krigets hemskheter.
The Labyrinth är Marie Topps första koreografi i en ny serie, som består av tre reflexioner över tid och existens iscensatta i olika format, rum och tidsramar. Föreställningen har utformats som en del av Utvecklingsplattformen projekt Tid i rum, som stöds av Statens Kunstfond.

The Labyrinth visas på Inkonst i Malmö den 5-6 maj.

Vibeke Wern