Den hägrande långa vägen

När det åskar i Nigeria, är smällarna som kanonskott, blixtarna grandiosa, långa, vita, dröjande. När det regnar i Nigeria låter det som stora kar med vatten välts ut. Allt blir stort och väldigt. Och den stjärnhimmel som välver sig mörkblå på Dramatens scen i Den omättliga vägen har bestämt fler stjärnor än andra himlar.
Still- och filmbilder på en stor rundhorisont bär uppsättningen. Den fuktiga grönskan, den torra hettan, himlar och hav växlar lugnt bilder och härbärgerar den dramatiska pulsen, som är låg och jämn. Liksom evig. Lamin Daniela Jadama står för den visuella ramen och musiken, den senare förvånansvärt sparsamt använd.
Josette Bushell-Mingo har regisserat och hennes NBTS, National Black Theatre of Sweden, samarbetar med Dramaten, den stora ensemblen är huvudsakligen afro-svensk. Ingen är mer meriterad än Bushell-Mingo att med konstnärlig spets föra in frågan om post-kolonialismens fällor och dagens rasism på den guldkantade scenen. Med Ben Okris roman flätas bilden av den afrikanska vardagens förtvivlan samman med existentiella perspektiv. Varför vill människan så gärna vistas i denna svåra värld och inte genast bege sig till andarnas blåskimrande paradis?
Men enkelt att transponera den rika berättelsen ur Nigerias skattkista av litteratur till en scenisk gestaltning är det inte. Inte mindre än tre dramaturger har arbetat med Oladipo Agboluajes dramatisering, där också Songs of Encantment ingår, nästa del i en delvis självbiografisk trilogi. Man anar problemen. De första raderna i Ben Okris roman kan tjäna som en manual för förståelsen: ”I begynnelsen fanns det en flod. Floden blev en väg och vägen grenade ut sig över hela världen. Och eftersom vägen en gång varit en flod var den alltid hungrig.”
Vilket betyder: ett kan övergå i något annat, jordeliv och andevärld går in i och ur varandra. Förvandlingen har inget slut, den kan alltid matas med mer. Den övergår vårt förstånd. Vilket i sin tur betyder: berättelsen väller fram som den vill, arketypisk och med klanger som i Bibeln eller Mahabharata. Man kan dela tron på andar och gudar, eller man kan se den som starka bilder av människan och allt som är hennes insikt, aning, känsla, minne.
Berättelsen om pojken Azaro som andevärlden låter återfödas har ingen vändpunkt eller poäng. Den flödar. Den röda tråden om pojken, fattigdomen, korruption och häxtro går att följa, även om den i bland trasslar sig. Uppsättningens stora problem är ett slags monotoni. Ett överraskande konventionellt teatertänkande i scener, entréer och sortier, så som det brukas på en nationalscen. Våldet och luftsmockorna kommer och går. Vitklädda andar dyker upp i vardagen och försvinner. Kostymerna prunkar. Allt är bildstarkt, allt rullar på.
En blixt sliter himlen itu med en smäll. Igen. Kanske måste jag bara nöja mig med att se Den omättliga vägen som på avstånd. Och tänka: vackert så. Som ett flöde, en hungrig berättelse som vill ha mer. Alltid hungrig.

Margareta Sörenson