Lysande akrobatiskt relationsdrama i lek med cirkusens konvertioner

Pace är ett relationsdrama där två parakrobater, Axel Ahl och Sara Runsten, gör sitt bästa för att missförstå varandra. Axel Ahl är stor och stark, Sara Runsten är liten och späd. De representerarar dikotomin manligt – kvinnligt på ett nästan övertydligt sätt.
Helt utan ord lyckas de förmedla hur viktigt det är med tillit mellan människor och vad som händer när den saknas eller sviks.
Föreställningen är genial – som en Strindberg-pjäs utan ord, där allt uttrycks fysiskt och med cirkuskonster.
Scenografin består av ett brett, beigefärgat draperi eller tygsjok upphängt på en stålställning i bakgrunden av scenen. Artisterna använder det för sina entréer eller för att gömma sig. När föreställningen börjar mer eller mindre rullar Sara Runsten ut ur det. Även deras kostymer – kortbyxor och linne för henne, mjukisbyxor och linne för honom – går i beige, gulvitt och brunt.
I stället för att sträva efter att visa upp den perfekta akten visar artisterna hur det går när händerna som ska ta emot den som hoppar inte finns där. Eller den tvekan och irritation som uppstår när någon är beredd att ta emot men ingen kommer. Axel Ahl slår händerna i varandra i något sorts cirkusspråk för akrobater som torde betyda ungefär “Jag är redo, kom”. Sara Runsten ska hoppa upp på honom och stå på ett ben med ena foten i hans hand och den andra rakt upp i luften. Men hon kommer inte. Hon tvekar. Hon vill ha mer harts på golvet och hämtar mer. Det blir för mycket. Hon torkar bort det. Han slår ihop händerna en gång till. Men hon kommer inte. Hon behöver en hårsnodd. Vänder sig till publiken och någon räcker fram en snodd.
Så här håller de på. Det är så pricken likt situationer i vardagslivet att det blir roligt. Däremellan gör de sin fantastiska akrobatik, för det här handlar inte om bristande förmåga utan en lek med cirkusens konventioner.
När hon kommer och ska hoppa upp på honom och han inte tar emot henne blir hon rädd. Det blir tydligt hur det här med tillit fungerar. Inom cirkuskonsten så klart, men det kan handla om vilken relation som helst.
När de blir arga på varandra, drar hon sig undan och han fångar henne. Det räcker att se skillnaden i fysisk styrka mellan de två för att förstå hur farligt det är när relationen mellan stor stark kille och liten svag kvinna spårar ur.
Här vänder situationen, snart är det han som söker tröst hos henne, men hon puttar bort honom.
De börjar om igen och får till slut relationen att fungera. En hoppingivande relationsdans. Utan att ett enda ord behöver sägas.

(Föreställningen hade premiär 2019 på Ytterjärna kulturhus. Titeln Pace betyder fred på italienska och på latin)

Karin Kämsby