Badin hamnar i skuggan av skimret kring Kung Gustav

Det börjar lovande när ridån går upp för Gustavia. Ett ljus- och skuggspel skildrar hur elden härjar och hur en människa först fjättras av rep, sedan frigörs, packas ner under ett däck, och levereras i en korgkoffert. Drottning Lovisa Ulrika öppnar nyfiket. Slavpojken Gustav Badin Cochi har anlänt till Kungliga slottet i Stockholm 1760 och kungabarnen gör stora ögon.
Berättelsen om Badin är onekligen en exklusivitet i svensk kulturhistoria. Hans liv i Sverige löper parallellt – men väsenskilt – från den växande Gustav, som ska bli kung Gustav III. Om Gustav finns stora mängder fakta och mytbildningar, allehanda texter både verklighetstrogna och mer fantasifulla.
Kring Badin, slavpojken från den danska koloni-ön St. Croix, som blev en gåva från det danska hovet till det svenska, är uppgifterna knappa. Men, på senare år har ett mer kritiskt postkolonialt perspektiv satt igång efterforskningar och lagt pussel med det material som finns. Att Kungliga Baletten nappade på Amir Chamdins libretto är sannerligen i tiden. Man kan gärna påminna sig att så sent som 2008 reste en grupp från Kungliga teatern, dansare och musiker, till St. Barth för en svensk kulturvecka som firade 130-årsminnet av att ön köpts tillbaka av Franrike. Saint Barthélemy är den enda koloni som Sverige har haft varaktigt, en ö i Västindien med sockerplantager, där svenskägda slavar arbetade.
Badin kom således från en annan karibisk ö än St Barth, vars huvudstad hette Gustavia, och som var svensk besittning i 90 år. Det är ingen vacker historia, och skälet att Sverige inte hade lika stora koloniala framgångar som, till exempel, Danmark berodde inte på bristande vilja, utan på bristande förmåga – framförallt ekonomiskt.
Pojken Badin fick dock en privilegierad position som adopterat kungabarn, och det gick honom tämligen väl i livet. Han blev en bildad man, så småningom fri, gift två gånger och när han dog ägde han Stockholms största privatbibliotek. Amir Chamdin är filmregissör och berättar framförallt om det komplicerade i att vara ett adopterat barn i en kungafamilj med syskon. Badin är en i familjen, men alltid annorlunda och ensam. Han kom att stå den stränga Lovisa Ulrika nära och blev en rival till Gustav, som senare hamnade i en svår konflikt med sin mor. Trots verkets namn, Gustavia, sjunker temat om kolonialismen och synen på omvärlden snart in i bakgrunden till förmån för ett familjedrama. Badin blev också nära förtrogen med Sofia Albertina, Gustavs yngre syster, om det var ”bara” en nära vänskap eller ett kärleksförhållande kan man inte veta.
Här skulle en friare diktning alltså ha varit möjlig, en balett behöver inte vara en dokumentär! Med en så dramatisk start i livet som Badins, finns det skäl att tolka och försöka förstå hur han blev den han blev – ett ensamt, utsatt barn från andra sidan klotet! Efter en stormig ankomsttid då den pålästa Lovisa Ulrika testade Rousseaus nya idéer om fri barnuppfostran, drogs av allt att döma tyglarna åt och Badin anpassade sig, blev en seriös ung man, troende, men också en god dansör som hoppade in på scenen i Bollhuset i Stockholm.
Det närmast febrilt dansanta 1700-talet kunde ju också ha varit en intressant utgångspunkt för koreografin, men Pär Isberg väljer att vara anakronistisk och låter alla dansöser dansa tåspets, trots att tåspetsskorna låter vänta på sig i decennier. Koreografen har naturligtvis all rätt att göra ett konstnärligt motiverat val och Pär Isberg håller fast vid sin profil, modern klassicism. Ensemblen på scenen är ovanligt stor, jag kan ha räknat fel, men får balettkåren till 50 personer. Isbergs skicklighet i koreografisk organisering av de många dansarna går i dagen, men sitter också fast i en rigid klassicisms uppfattning om att två steg åt höger ska motsvaras av två till vänster. De konstant höga armlyften berövar dansarna gestik, och symmetri-kravet medför många upprepningar som inte förmår ladda en scen eller ett skeende. De två huvudpersonerna, Badin respektive Gustav III, får till förvillelse liknande rörelsemönster – med några korta undantag för lätt vouging för Badin. Guillaume Diop, Étoile från Paris-operan, alternerar med brasilianske Jodo Felipe Santana, båda med lite brunare hy än resten av Kungliga Baletten. Samtidigt som jag vill applådera att den franska nationalscenen äntligen har utsett en icke-vit dansare till premiärdansare som Diop, är det också problematiskt: måste en person som ska spela en brun eller svart roll också vara svart eller brun?
På premiären dansade Guillaume Diop, något mer fragil i sin framtoning än den lite mer robuste Santana som dansade följande dag. Sofia Albertina får en fin tolkning av både Maya Schonbrun och Luiza Lopez, båda med lite klös i fäktscener och sensualism i den inställda kärleken med adoptivbrodern. Mamma Lovisa Ulrika görs mer nyanserad av Nadja Sellrup än av Daria Ivanova – även ett ohyggligt rivjärn har sina svaga punkter och moment av vacklan och förtvivlan.
Två och en halv timme tar föreställningen och allteftersom blir Badin mer av en andrahandsfigur och Gustav III tar mer och mer plats. Och kanske det är frestande att låta ett så stort antal dansare paradera för maffighetens egen skull – den långa slutscenen med alla dansarna klädda i neutrala kroppsnära unisex-plagg är svår att tolka. Vad betyder den? Att alla är lika? Den är helt fristående, dansas barfota och med några små, lite mer originella rörelser. Fram till detta slut har kostymer och scenografi befunnit sig i ständigt överdåd och anakronism, i samklang med musiken som är en rad utsnitt ur den klassiska musikens älsklingar som Beethovens femma, försiktigt bearbetad med trummor och marimba till en annan lokalfärg än den vanliga.
Man kan förstås säga att nu har Badin i alla fall fått en glansfull plats på en operascen. Han är inte längre bortglömd, porträttet av honom som finns på Nationalmuseum har fått nytt, och gestaltat liv. Om det kan ses som ett steg för större insikt i den svenska men-inte-vi-traditionen när det gäller kolonialismen så är det ändå alltid något.

Margareta Sörenson