Det noga balanserade, det aningen vemodiga, behärskade och stilsäkra.

Det har gått trettio år sedan Helena Franzén började koreografera egna verk. En stor del av dem har varit duetter eller solon, ofta med koreografen själv på scenen. Nu ställer hon samman delar av sina verk till Here-Us-Now, ett kärt återseende för många, men kanske ett spännande nytt möte för ännu fler.
Att ta plats i MDT:s stora vita rum, spelplats för så mycket betydelsefull dans sedan 1980-talet är lite högtidligt, i synnerhet som golvet intas av sju dansare, av vilka fem varit med länge. Lika vitt som golvet är dansarnas vita kläder, enkla byxor och skjortor, alla kvinnor, alla med slätt kammat hår som noga fästs i knutar eller flätor. Inget lossnar eller flaxar i Franzéns koreografier, dansarna är lika disciplinerat återhållna som koreografen själv.
En låg bänk skiljer dansgolvet från åskådarna; där sitter dansarna när de inte är uppe på golvet, men ibland gör de också en enkel rörelsedans på bänken. Helena Franzén inleder själv med sitt debutverk, Kantra, och man påminns direkt om hur mycket hennes verk handlar om balanser och kroppen som ett böjligt mätinstrument. Sen fortsätter en hel minneskarta att veckla ut sig, med avsnitt ur ett dussin verk som hakar i varandra lätt och fint, till synes utan skarvar. Men så har också Helena Franzén en alldeles egen profil i sin dans, lätt och vackert i varje rörelse och känsligt komponerat.
Katarina Eriksson och Åsa Lundvik Gustafsson har dansat länge med Franzén och behärskar perfekt själva kantrandet: axlarna som plötsligt blir som en hjulaxel som vänder runt så att hela den dansande kroppen följer efter. Annika Hyvärinen och Elizabeth Penkova är också väl inarbetade i Helena Franzéns koreografiska tankar, lyriska, men ändå sakliga. Två unga dansare från Kungliga Svenska Balettskolan kompletterar, och så förs ett rörelsematerial vidare till nya generationer.
Hela ensemblen i hastig flykt över det vita golvet i sina vita kläder: tanken pilar iväg till baletthistoriens många vita svanor och dansens förmåga att fånga upp kroppars tyngd och förvandla dem till lätta bilder.
Det är sällan en samtida koreograf får möjlighet att blicka tillbaka i ett ”levande minnesarkiv” som detta, trots att så mycket har hänt inom svensk dans de senaste decennierna. Här blir fragment komponerade till en ny helhet som understryker det eftertänksamma, det noga balanserade, det aningen vemodiga, behärskade, stilsäkra. En stillsam timme i rörelse.

Margareta Sörenson