Vikten av scenkonst för barn

Kulturbudgeten krymper i takt med att oroligheter i närområden kryper allt närmre.
Vad betyder egentligen kulturen för dem som ska axla samhället? Barnen och ungdomarna som behöver prioriteras i hela samhällskroppen. Vad får det kosta?

Den som har sett en unges ögon lysa som lyktor glömmer det inte.
”Kan jag komma hit på helger också? Kan jag komma tillbaka hit med mina föräldrar och mina syskon?” Pojken som kom fram till mig när jag jobbade på dansteatern ZebraDans heter Mohammed, han går på en förskola i Tensta. Han hade precis sett sin första moderna dansföreställning. ”Tack för …. showen, alltså det var roligt. Den var bra.”
Kompisarna fnissade och samlades nyfiket runt omkring mig och ville också prata, berätta vad de tyckte och kände. De ville säga sina namn, ville att jag skulle veta. Några av dem ville ge mig en kram, de frågade först. En liten kille med pipande hörapparat visade mig att han kunde stå på ett ben. ”Jag ska bli dansare nu”, sa han.

Nästa dag spelades dansföreställningen Allt är matte, av Magdalena Eriksson, för sexåringar från olika delar av Stockholm. En klass kom fyrtio minuter för tidigt och väntan i foajén blev påfrestande för några av eleverna. En pojke hade stora hörlurar på sig och en assistent följde honom överallt. Då och då blev han stressad och vrålade till, måttade sparkar mot sina klasskamrater som såg förvirrat och lite skrämt efter en vuxen som inte alltid hann fram.
Men så fort de fick komma in och slå sig ner runt scenen infann sig en lugn förväntan. Barnen fick frågor som: ”Vad kallas det här räknesättet?”, ”vad blir 9 + 3?” Pojken med assistenten satt på sin plats och lyste. Han räckte upp handen men kunde inte vänta utan ville få svara direkt och gjorde det rakt ut. Han kunde svara rätt på alla dansarnas frågor och genom hela föreställningen strålade han i blicken. Det var hans stund. När klassen sen rörde sig mot utgången, svettiga i overaller och med mössorna på sniskan så utbröt oro och kaos igen.
Tills en otrolig pedagog tog med sig pojken i hörlurar ut på trottoaren för att göra en närstudie av ett stuprör. Det fungerade, från en stund till nästa.

En annan dag kom en grupp från Botkyrka för att se dansföreställningen Två och en spegel, av Helena Franzén. En flicka i hijab slog ner blicken i golvet, hon verkade generad och osäker på om hon alls fick se på. Efter ett tag började hon kika upp och hon kunde inte sluta le. När dansarna satte sig framför henne och imiterade henne och de andra barnen, hur de satt och rörde sig, då gick ett sorl av fniss och uppskattning genom rummet.
En pojke låtsades att han sköt mot dansarna. En pedagog tog hela tiden ner hans händer i ett försök att markera. Hon viskade till mig: ”Det är den där serien Squid Game som han leker.” Han fick nog energi av vad han såg på scenen och svarade på sitt vis. På det vis han kände till. När han gick från ZebraDans visste han ännu mer.

Jag minns själv första mötet med Vår Teater i en källarlokal på Södermalm. Det luktade nött linoleum, kaffesump, hårspray, svett och kanske lite fuktskada. Sammetsdraperiet var tungt i handen när man lyfte upp det från golvet för att kika in under det. Vaktmästaren gjorde rökringar och lät oss poppa popcorn i köket. Vi fick spela kungar, träd och troll i riktiga teaterkostymer (och sockiplast) som förflyttade oss i tid och rum. Klibbiga händer när vi höll i varandra och bockade så djupt vi kunde på rad. Familjer stod upp och applåderade när strålkastarljuset bländade oss. Puder i ögonen och härsket läppstift utsmetat över kinderna. Vi hade aldrig varit större. Jag ville inte gå därifrån och det gjorde jag på sätt och vis aldrig. För det jag fick var något ovärderligt och oförglömligt. En osynlig skatt att bära med mig över ryggen. Vetskapen om att det finns en slags magi som uppstår när det skapas.
När ett barn blir oväntat rörd av något. När något känns så viktigt och på riktigt. Jag minns det som en rysning, hjärtklappningen och ett behov av att skratta och gråta på samma gång. Stoltheten och upprymdheten. Det är något annat än Mello och skärmtid. Att kliva in på en teater är att få vara i sig själv med alla sinnen helt vidöppna. Det får inte underskattas. Barns behov av att få känna så, deras intryck som blir till uttryck. Jag är säker på att det går att visa på orsakssamband mellan gängkriminalitet och brist på tillflykt, gemenskap, skapande, självförverkligande i form av olika konstnärliga praktiker och uttryck. Att få syn på alla möjligheter som du rymmer, men det är inte alltid så lätt att hitta dit på egen hand. Det började med stängda fritidsgårdar.
Om fler kulturscener, fria grupper tvingas stänga ner sin verksamhet, om de slutar bjuda in till de rum där upptäckarglädjen, alternativen finns, så stängs barnen ute från samhället.

Lämnade åt sig själva att navigera i en optimeringsfixerad omvärld, där snabb status som att ses som farlig plötsligt kan verka som ett rimligt val. Eller ett enda val. Ungars ögon ska lysa, lysa som lyktor. Inte slockna i blicken innan de ens har brunnit över något, något som är bara deras.

Scenkonst för barn som en mötesplats. Rum att presentera sig i och mötas i, av ren nyfikenhet. Där de kan upptäcka något för första gången, något som tar tag i dem i ett tryggt rum. Rum som får barnen att tänka – tänk om jag också kan? Rum som inte bryr sig ett skvatt om vem du är, var du kommer ifrån, vad du har eller inte har. Alla är lika viktiga, lika välkomna. Rum som får en unge att känna sig hemma men där de också får lämna sin verklighet för en stund. När det där särskilda händer som konsten kan vara – en tillflykt en vila, ett gömställe. Du får vara vem du vill i mörkret i salongen, drömma att du är en av dem på scenen, eller bara njuta av att få vara med från din plats som inga blickar riktas mot.

Bildning, barn, beredskap lyfts fram i kulturbudgeten. Bidraget Skapande skola får ökat stöd, 50 miljoner årligen 2025-2027. Staten vill delvis förskjuta ansvar till medborgarna eller ”konsumenterna”. 9,3 miljarder till kultur innebär en ökning från 9,1 miljarder år 2024, men sett till rikets totala budget är andelen som går till kultur rekordlåg. Militär upprustning, åtgärder mot gängkriminalitet, rättsväsendet och Natoberedskap prioriteras i hårda tider.
Att fortsätta främja scenkonst för barn och unga är att stärka alla de tre punkterna – bildning, barn, beredskap långsiktigt. Barnen som är framtiden kommer att behöva ha sitt eget försvar, sin bildning och sina oförglömliga upplevelser med sig. Allt det erbjuds från deras plats i salongen eller kanske senare i livet från scenen. Det hänger ihop. Ingen unge är en ö och inte heller kulturarbetare eller kulturliv. Allt länkas samman i bästa fall. Att lägga ansvar på medborgare genom att främst benämna dem som konsumenter som har delat ansvar att hålla kulturlivet vid liv, bara det passas ut några ”skattelättnader”. Det är cyniskt. Signalen från regeringen är tydlig – statligt stöd, kulturmedel tunnas ut. Det sker gradvis och av olika skäl. Kulturarbetare hänvisas allt oftare till mecenater som inte finns. De ska själva betala för att få vara verksamma i en slags cirkulär tankemodell, som inte bär mer än som konstgjord andning på en väldigt begränsad tid.

”Hushållen lägger faktiskt var fjärde krona på de kulturella branscherna. De läggs av enskilda människor, som dig och mig”, sa kulturministern Parisa Liljestrand under en presskonferens och betonade att löntagare kan spendera mer på kultur om de får mer över i plånboken.

Det jag har sett i ungarnas ögon i salongen går egentligen inte att väga i kronor eller att mäta i tillväxtkurvor. Det handlar i slutändan om människor som ska vara inspirerade nog för att orka ta vid och ta över. De ska kunna få andra att lysa lika starkt.

Johanna Mork

Fler Debatt & Krönika