Stora känslor mellan klimatförnekare och aktivister

En intensiv föreställning visas på Intimans scen med liten salong för publiken, cirka tio rader sittplatser, vilket skapar närhet mellan scen och salong. Det gör att Hungerstenarna med manus av Henrik Bromander, i regi av John Hanse får en stark kontakt med publiken om föreställningens tema, klimatkrisen, en känsla som lägger sig tätt över oss alla på plats.
Sju rollkaraktärer tar plats på scen där huvudrollerna står på varsin sida av klimatkrisen, några fredliga klimataktivister som demonstrerar med sina kamrater, medan Peter (Erik Borgeke), Säpoagent som på avstånd övervakar aktivister och demonstrationer mot klimatkrisen.
Han är anställd av Författningsskyddet, möter en av demonstranterna, Anna (Hanna Carlsson) och starka känslor uppstår, som ingen av dem vill acceptera. Det blir en tät berättelse, emotionellt och klimatpolitiskt, där skådespelarna gestaltar tidsandan med smärtsam närhet, humor och energi, lek och allvar – där detta allvar om klimatkrisen blir nästan fysiskt påtagligt i skådespelarnas mimik och kroppsspråk. Ett grupparbete där skådespelarna arbetar tätt tillsammans, med lätthet i rörelsemönster och dynamik.
Erik Borgeke spelar sin rollfigur Peter med eftertryck, intar en ledande roll eftersom han är en hotfull maktperson gentemot klimat-aktivister och andra personer. Och samtidigt blir han alltmer intresserad av att hålla kontakt med Anna – båda ambivalenta till situationen som leder till en hemlig jobbig relation.
En föreställning som pågår i två timmar plus en paus på trettio minuter är perfekt för att kunna genomföra denna engagerande teaterföreställning om en avgörande fråga i vår tid, en berättelse som angår oss alla, i och utanför teatersalongen på Intiman i Malmö.
En oväntad scen är då Peter i dialog med Anna plötsligt klär av sig naken, med ryggen
mot publiken, och vänder sig mot henne, i slutet av föreställningen. Just då dyker det upp folk med anknytning till Anna.
En typiskt oväntad scen i denna speciella föreställning, som gestaltar tidsandan på ett annorlunda, egensinnigt sätt med tonvikt på övervakning och annan problematisk maktutövning som finns i det samhälle vi lever i.
En sevärd föreställning med utmärkt bra skådespelare i konsekvent regi med nedtonad lågmäld
känsla inför det viktiga som berättas om vår egen tid – som, enligt författaren, är paranoid.

Ingela Brovik