Inre och yttre skuggbilder

Dansehallerne i Carlsberg Byen har just inlett sin vårsäsong med att svenska Sanna Blennows givit nya solo Until death do us part. Ett solo, där den svenska och i Köpenhamn bosatta koreografen visar oss sina inre skugglandskap, bland annat som mörka skuggor på det vita scengolvet i Dansehallernes blackbox.
Med bara fötter och iförd svarta läderbyxor och svart överdel intar Sanna Blennow scenen med ryggen mot publiken. Det hinner gå en bra stund innan vi får se hennes ansikte i den inledande långsamma dansen, där kroppen inklusive armar och händer kastar skuggor på golvet.
Tydligt avtecknar sig den stora svarta monsterhandsken som är trefingrad och försedd med långa klor. Sanna Blennow bär den på sin högra hand och den blir särskilt skarp i skuggbilderna, bland annat när hon sprider ut armarna likt vingar. Hon rör sig omväxlande stående eller liggande på golvet, där hon djuriskt kravlar omkring. Vid ett givet ögonblick drar hon av sig handsken från högerhanden. Den ligger sedan under resten av föreställningen övergiven på golvet som en reminiscens av det tidigare ömsade skinnet.
I koreografins välstrukturerade resa i tid och rum ser vi under hela föreställningen upprepningar och nya versioner av tidigare rörelsemönster. Dansen utvecklas också dynamiskt med allt öppnare och friare rörelser mot en vidare användning av det omgivande scenrummet. Hela tiden finns en klar känsla för rum och riktning i dansens rörelsemönster som stundtals antar graciösa balettinspirerade rörelser.
Scenografins organiskt formade gråa skulpturer, som ligger spridda över golvet och kan liknas vid gråa klumpar av lava utspydda från jordens inre, används mest som stämningsskapare, för det är den svarta klo-handsken som hela tiden drar blickarna till sig.
Dramaturgiskt spelar ljuset en viktig roll med sina frekventa växlingar mellan orangegult och vitt ljus. Det skiftande antalet projektorer och deras placeringar skapar olika antal och storlekar på skuggorna över golvet så att de både kan multipliceras och smälta samman.
Precis som i förhållande till ljuset kan musiken ljud och rytmer både vara ens eller i otakt med det. När tonerna från ett piano klingar, så hörs samtidigt ett skrapande ljud, vilket ger det associationer till dansarens fingrar och handsken med dess vassa klor.
Når Sanna Blennow mot slutet av Until death do us part håller munnen vidöppen samtidigt som hon djupandas och blundar verkar det handla om döden. Jag kommer att tänka på den danska tv-serien Dronningeriget där tittarna får se en levandegjord version av Kristian Zahrtmanns berömda målning från 1882 på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn av den döende dronning Sophie Amalie med öppen mun.
Döden blir alltmer påtaglig när Sanna Blennow til slut med små och släpande steg rör sig utanför själva scengolvet och slutligen sätter sig som en lealös trasdocka. Något ska dö, inklusive det inre mörkret, för att livet ska kunna gå vidare.

Titel: UNTIL DEATH DO US PART
koreografi och dans: Sanna Blennow i tätt samarbete med konstnärliga samarbetspartners
Dramaturgi: Simone Gisela Weber,
Musik och ljuddesign: Ulrich Ruchlinski
Ljusdesign: Ulrich Ruchlinski
Scenografi: Maria Westmar
Kostym: Siru Kosonen
Plats: Dansehallerne, Köpenhamn

UNTIL DEATH DO US PART spelas på Atalante i Göteborg 11, 12/2, MDT i Stockholm 14, 15/2, samt på Dansstationen i Malmö 18, 19/2.

Vibeke Wern