Törnrosa är fortfarande en fin klassisk balett, men repremieren är mindre stringent än uruppförandet

Det är lite mer än 14 år sedan som Den Kongelige Ballet uruppförde engelska Christopher Wheeldons mycket klassiska version av Tornerose (Törnrosa). En sagobalett i vilken Christopher Wheeldon med sin stora förkärlek för klassisk tåspetsdans har valt att koreografisk följa Petipas ursprungliga steg från 1890 mycket nära. Härmed hyllar han också Petipas Törnrosas baletthistoriska betydelse som den klassiska balettens kulmen.
Uruppförandet av Christopher Wheeldons Tornerose 2010 ägde rum på Gamle Scene i det gamla teaterhuset vid Kongens Nytorv. Till den första nypremiären har nu Tornerose flyttats till Operaens Store Scene, där det också har gjorts lite ändringar i själva baletten.
Wheeldons ursprungliga och välavvägda ramberättelse om den lilla pojken som på ett museum fascineras av några målningar om Törnrosasagan har plockats bort. Som vuxen är det han som sen blir sagoprinsen. De båda kvinnliga museivakterna som när målningen får liv blir till Syrenfen och Carabosse har också tagits bort. De var de som genast fick inleda balettens tema om kampen mellan gott och ont. Det enda som numera finns kvar är själva målningen vilket är lite synd.
Carabosse och Syrenfen gestaltades 2010 av två starka karaktärsdansare (Sorella Englund och Mette Bødtcher) i den första och andra akten, medan unga dansare som var skickliga i att dansa tåspetsdans fick dansa rollerna i den tredje akten. Nu dansas dessa roller av samma dansare igenom hela verket, vilket fungerar fint och ger mer steg att dansa för de två motstridiga karaktärerna.
Den skickliga kårdansaren Jocelyn Dolson gör med sin raffinerade tåspedsdans Syrenfen till en fin och vän gestalt och solodansaren Stephanie Chen Gudondorph är både dramatiskt stark och tekniskt enormt säker som den hämndgirige Carabosse.
Den skickliga och charmerande solisten Ji Min Hong lyckas att i den krävande titelrollen göra mycket som är väldigt fint utfört, men hon saknar den tekniska nivå och extra energi som rollen faktiskt kräver, bland annat i det berömda Rosenadagiot. Även om hon dansar säkrare senare i baletten, kan hon tekniskt inte matcha solodanseren Ryan Tomash, som verkligen briljerar i rollen som Prins Desiré. Det är lite konstigt att det är en solist och inte en solodansare som i premiärlaget kastas ut i Torneroses svåraste roll.
Vi får se mängder av raffinerade tåspetsdanser av de sex goda feer som ledsagar Syrenfen. Carabosses och Syrenfens kavaljerer dansas skickligt av solodansarna Jón Axel Fransson och Jonathan Chmelensky, och karaktärsdansaren Morten Eggert är en fröjd för ögat med sitt levande mimiska spel som ceremonimästaren.
Tobias Praetorius är som Skapt för att dansa rollen som en högt hoppande Fågel Blå i tredje akten, och Tara Schaufuss är som prinsessan Florine en fin partner. Liam Redhead och Victoria Bell är ett härligt par i det charmerande och keliga katt-pas de deuxet.
Jérôme Kaplans kopparrsticksinspirerede svart-vita scenografi, som har hämtat inspiration från slottet Versailles och Solkungen Ludvig XIV:s hov, gör sig fint på Operaens stora scen och utgör en fin inramning för kostymerna i såväl starka kulörer som svaga pastellfärger och vita nyanser. Scenografins svarta moln som drar ihop sig när det är fara å färde är mycket effektfulla.
En mycket viktig del av “Tornerose” utgör Tjajkovskijs fantastiska balettmusik, som klingar vackert levandegjord av Det Kongelige Kapel under ledning av Niklas Benjamin Hoffmann.
Der är alltså mycket som är fint och bra i Christopher Wheeldons Tornerose, som är estetiskt vackert fylld av raffinerade steg och detaljer. Men det är en balett, som kräver, att dansen på tå framförts med mycket stark teknik och kapacitet.
Före detta solodansaren Caroline Cavallo, som var en vacker Tornerose 2010, är den här gången med bland dem som instruerat baletten, men de har inte förmått att få ”Tornerose” med sina fantastiska tåspetssteg till att tindra lika flott och skarpt som på nypremiären som på urpremiären.
Flera lag av dansare kan upplevas i huvudrollerna under spelperioden fram till och med den 22 mars. Solodanseren Ida Praetorius, som har lämnat Den Kongelige Ballet och blivit fast anställd vid Hamburg Balletten, gästdansare tre gånger som partner till solodansaren Gregory Dean, inklusive den 8 mars, när Gregory Dean dansar sin sista föreställning på Det Kongeliges Scen.
Stjärndansaren Alban Lendorf kan även uppleves som Prins Desiré tillsammans med solodansaren Emma Riis-Kofoed i titelrollen. Äntligen får man uppleva solisten Silvia Selvini som Tornerose tillsammans med den skickliga unga kårdansaren Philip Duclos som Prins Desiré.

Vibeke Wern