Danstidningen rapporterar vidare om konstlivet som pågår trots allt
Det går inte att stoppa konsten men det går ändå att sätta upp hinder för och att krympa konstlivet. Men någonting sipprar alltid fram, det finns alltid någon som överlever, någon kommer att vittna om sakernas tillstånd via konst på ett eller annat vis.
Men varför spara in på den kultur som riktar sig till barn och varför denna arrogans från Sveriges kulturminister?
Svenskt kulturliv har fått i stort sett allt osthyvlat i en besparingsiver som saknar motstycke. Det kommer naturligtvis att drabba många kulturutövare personligen, men framför allt drabbar det hela landet, befolkningen, kulturbyggnaderna som vittrar sönder, människorna som inte nås av kultur, eller som kanske bara nås av annat som inte är producerat här. Den kommersiella kultur vår minister efterlyser.
Men varför bråka, det är väl egentligen bara att byta språk till engelska. Okej, så länge vi inte tvingas byta till ryska kanske somliga tycker.
En gång i tiden fanns moderata kulturministrar som verkade ha en mer konservativt samhällsbevarande inriktning, som kunde tycka att det var i sin ordning att putsa familjesilvret i en mindre kulturkrets i norra Europa, men också att tillåta landets multikulturalism. Att acceptera att landet sedan länge tack och lov präglats av kosmopolitiskt inflytande utifrån, som Tegner så vackert skaldade: ”Blott barbariet var en gång fosterländskt…”
Men barbari finns på många håll, och förnekar sig inte. Många i det borgerliga båset har frustat av övertygelse efter att ha förläst sig på Ayn Rand, de har sugit i sig lika planlöst korkade och abstrakta idéer om ekonomi som det käcka Brexit-gänget, som via lekfulla ploy-argument lyckades förstöra Storbritanniens ekonomi. Allt drevs med frenesi för att riva ner överenskommelser, som ett nytt ord för frihet. De konservativa revolutionärerna vill bara – utan medvetenhet om konsekvenserna – ta bort så mycket som möjligt som är offentligt finansierat. Den drastiskt och naivt triumfatoriska slagfärdighet som präglar vår kulturministers språkbruk, påminner om Brexitgängets konservativa revolutionärers.
Men det som sker beror kanske också på att vår kulturminister sitter på den plats hon gör som i ett slags förskola, för att hon ska fostras att i framtiden få sköta ett riktigt tungt ministerium, med en rejäl budget att skära i.
Kulturministeriet har sedan länge utsatts för den sortens ministrar från båda politiska lägren Tänk vilka problem det skulle kunna bli med en genuint intresserad minister, en som bryr sig om kulturlivet mer än ekonomin.
Danstidningen försöker berätta om delar av det kulturliv som trots allt lyckas fortsätta.
Ann-Marie Wrange
