Cullberg står och stampar i en aktivistisk spilta

Cullberg intar Kulturhuset som ny hemmascen med Guerilla, interaktiv dans, koreograferad av Renan Martin. Kompaniet som fimpat ”baletten”, kastar därmed oss alla tillbaka till en 70-talistisk känsla av aktivism och utlevelse för personlig utveckling, en tänkt befrielse från konventioner – fast de sedan länge är skrotade och/eller ifrågasatta.
Det är förstås nytt för mycket unga människor här och nu, och kanske kan t ex danssugna högstadieklasser gå all in i Guerilla. Redan titeln doftar revolutionsromantiskt 70-tal och tolv högt kvalificerade dansare sliter här med en koreografi vars syfte är att vara interaktiv med publiken, och ändå bjuda på en slags föreställning, ett uppträdande.
Som iakttagare får man säga nej, men trycket är högt på deltagande. DJ:n Maele ”Cheza” Sabuni jobbar för högtryck med Olof Dreijers musik. Cullbergs konstnärliga ledare understryker att Guerrilla inte är ”avancerade steg” men att det hela är ”utfört med hantverksskicklighet”. Jo.

Gränsen mellan dans som scenkonst och sällskapsdans, social dance numera, har alltid varit tunn. Dans som professionellt utförd konst inför publik har växt fram just ur hur så kallat vanligt folk har dansat, för Europas del är det tydligt sedan medeltiden. Inget nytt med detta.

Men en och en halv timme är åt skogen för långt: den första halvtimmen är en seg påfart med trygghetsskapande övningar – parade med ett slags halv- aggressivt närmande till publiken, som efter 30-40 minuter får resultat: en stor del av publiken är ute på golvet, skakandes som på vilken som helst klubbkväll. Om man stiger åt sidan ser man ett sjudande hav av dansande kroppar i Kulturhusets hörsal, som rakats ren från gradänger. Men så ordnas alla in längs kanterna igen, och dansarna får publiken att bilda rytmiskt stampande grupper som följer dansgolvets ytterkanter – ett lite suggestivt moment men också utdraget.

Efter en vätskepaus vidtar en dans där de tolv dansarna gör en uppvisning, där publiken inte ska delta. Vilt, extatisk dans – proffsig, med hetta och martialisk glöd, kanske inspirerad av capoeira eller martial arts. Vad skulle hända om någon i publiken verkligen ville inskrida i dansen nu? Lugn, det händer inte – alla väntar stilla och applåderar artigt, som vanligt, när det är slut. Och den gungande klungan av Cullberg-dansare skrålat färdigt ett av ledmotiven ur Svansjön. Så där som folk gastar på hemvägen från krogen eller en fotbollsmatch. Vi fattar! Så oerhört djärvt!

Cullberg ståtar numera med ett citat från Birgit Cullberg: ”Dansen förändras hela tiden, för den är rotad i den tid vi lever i”. Så sant. Birgit Cullberg skapade nytt inom dansen, hon var besjälad av att den skulle nå ut brett, till exempel genom televisionen. Hon var en fabulös dramaturg som översatte dramatik till dansdrama- och inget av allt detta kan – självklart – se ut på samma sätt idag.

Nu använder Cullberg ”förändring” som ett mantra – men vad är det som är nytt med Guerilla? Vilka konventioner vill man rasa? Dansen har plockats på sina svanfjädrar de senaste hundra åren!! Men hur får dansen som konstform – vilket inte utesluter interaktivitet – utvecklas: tematiskt, tekniskt, upplevelsemässigt? Hur blir dansen relevant på den stora paletten av konst för 2020-talet?

Hösten 2023 dansade Cullberg When in battle I’m free, never free to rest av koreografen Hooman Sharifi, och det såg ut som ett nytt steg som togs för det ärorika kompaniet. Ensemblen var utbyggd med street-dansare och den generösa produktionen tog in världen, flyktingarna, krigen i ett drivet dansperspektiv, kontroversiellt och modigt. Guerilla utmanar absolut ingen, vare sig den som deltar i dansen eller de som ser på. Sveriges enda statligt finansierade dans kompani står och stampar.

Margareta Sörenson