Flamenco möter samtida dans

Dansdialog, flamenco som möter samtida dans. Berättande dans om tvåsamhet, ensamhet, närhet och en samtid som utmanar. Samhörighet genom rörelse. Allt detta ryms i föreställningen Connected av och med Ann och Angel Duo – som består av dansarna Ann Sehlstedt och Angel Gutierrez.
På Alias-teatern på Hälsingegatan i Stockholm bjuds gästspel in från hela världen.
Teatern grundades 1978 och har varit central för migrerande scenkonstnärer genom åren.
De värnar om frågor om identitet, inkludering och demokrati. Det är något som tycks sitta i väggarna när man kliver in i valv efter valv som leder in till teaterbaren (där ett glas rött vin kostar 50 kr) och sen vidare ner till scenrummet via en brant trappa. Rätt ner i vad som känns som den inbjudande underjorden.
Scenografin är mycket enkel men effektiv. Den består av en bänk, men den får vara bryggan, dörren mellan de båda dansarna. De möts där, skiljs åt där och så småningom ställs den åt sidan. När de fällde upp bänken så att den fick föreställa en barriär mellan dem så gick tankarna till Mats Eks scenspråk, en lek med kontakt och rummet som en slags medspelare.
Koreografin av gästande koreografen José Manuel Alvarez är konstant intensiv, även i de mer lågmälda partierna. Dansarna dras till varandra och stöter bort varandra om vartannat. Tekniskt flödar det och de har en fin kontakt, som ett udda par. Det är spännande att de är så olika och kompletterar varandras uttryck. Flamencon som vrider och vänder på den moderna dansen och vice versa. Dansarnas ansiktsuttryck blir ibland aningen forcerade i ett så litet scenrum. De behöver inte nå åskådare tre våningar upp men de ger allt det ändå. Föreställningen hade vunnit på fler subtila moment eller pauser i rörelseflödet. Så olika rörelsekvalitéer och yttryck skär sig lätt. Stundom känns det som att se en koreografi från en dansklass, rörelser pågår och nöts. De är båda oerhört skickliga dansare och det är tydligt att de har repeterat så att koreografin sitter in i benmärgen på dem båda. De är så uppenbart nitiskt väl förberedda och samspelta kanske till och med för mycket. Så att deras egen energi, känsla inför materialet eventuellt har blivit påverkat. De tycks agera känsla snarare än att verkligen vara i den.
Så när Ann Sehlstedt ställer sig precis framför första publikraden och stampar ursinnigt känner jag äntligen. En rökmaskin pyser ut rök som inte når hela vägen in på scenen, det luktar fritidsdisco och magin avtar på nytt. Den återupptas när de mot slutet av föreställningen dansar till en flamencoinspirerad version av Fläskkvartettens Innocent.
De sveper in varandra, dansar in i och ut ur ett långt och vackert släp, en slags flamencokjol skapad av Amanda Siljebratt. Vilket fungerar väldigt bra, de skapar illusioner av att upptas av tyget och försvinna i och med det, när det sveps över golvet.
Jag sveps inte med men jag imponeras av arbetet och insatsen.

Och på programsidan citeras Hemingway så här.

”In our darkest moments, we don´t need solutions or advice. What we yearn for is simply human connection- a quiet presence, a gentle touch. These small gestures are the anchors that hold us steady when life feels like too much.”
Ernest Hemingway

Johanna Mork