Ulysses Dove i annorlunda inramning

– verk av

Solister från Kungliga Baletten utgör kompaniet Stockholm 59° North, som presenteras som ”a chamber company” inom det stora operahuset. Ofta turnerar denna grupp, som bär namn av den breddgrad där Stockholm (och Operan) ligger: den 59e norra.
Fyra kvällar dansar 59° North på Orionteatern i Stockholm – nästan utsålt alla gångerna. Inspiration till detta möte med Stockholmspubliken kanske kommer från lyckosamma kvällar i Vitabergsparken under dansmånaden augusti, då Stockholms Parkteater bjuder på gratis scenkonst. Och då parken oftast är fullproppad med publik.
Mötet med Orionteaterns kärva men tillåtande scenrum är kanske det bästa med denna lite oväntade afton. En modern klassiker som Ulysses Doves Dancing on the Front Porch of Heaven från 1993 landar i den luddigt betonggrå känslan som ger en ny ram till Doves stramt koreograferade och smärtsamma verk, en kommentar till förlorade vänner i aids.
Arvo Pärts musik, som enligt Dove ”kan skicka själar till himlen” delar stramheten med Dove, som dock ständigt stannar upp och mjuknar mänskligt kring sex vitklädda dansare som lägger armarna kamratligt, stödjande och kärleksfullt kring varandras axlar. Dansarna från Kungliga Baletten är utmärkta, klassiskt precisa, men samtida i uttrycket.
Lika entusiastisk är det inte lätt att vara inför Annabelle Lopez Ochoas duo One, där två dansar verkligen dansar ihop sig, men på ett föga profilerat classic modern-sätt. Och den vänligt tramsiga och bananmumsande Serious Refrain av Jerôme Marchand har några fina duos, men för hela sitt format håller den inte.
Kanske det var särskilt tufft för de två första verken att få Ulysses Dove som avslutning – en tung klassiker som slår ut mycket annat med sin form, sin stringens och sitt allvar.

Publicerad i Scenbloggen Expressen Kultur 24 jan. /Margareta

Margareta Sörenson