Mystisk rörelsekonst i Malevitjs anda

Malmö Dockteaters debutföreställning Funktionell dumhet gjorde omedelbart succé 2015. Med stora dockor i papp i enkel kubistisk stil á la Picasso i storlek 1:2 gestaltade denna dokumentära dockteaterföreställning för vuxna hur det är att jobba på arbetsförmedlingen, efter Roland Paulsens uppmärksammade bok Vi bara lyder, byggd på intervjuer med anställda på myndigheten.
Därefter kom Skvalpet, en kontrast till den utagerande Funktionell dumhet med sina drygt en meter stora dockor, som kommunicerade drastiskt med publiken tillsammans med måna dockspelare. I Skvalpet har dockorna blivit mycket små, i skala 1:18, en miniatyrföreställning med syfte att utforska artificiell verklighet i dockteaterformat. Titeln syftar på ett uttalande av den före detta generaldirektören för Arbetsförmedlingen, Angeles Bermudez Svankvist, om arbetssökande som är halta, lytta, psykiskt sjuka, blinda döva, med mera, de är ”skvalpet” som kommer att vara de som i framtiden söker jobb.
Och nu, i diametral kontrast till Funktionell dumhet och Skvalpet visas Malmö Dockteaters nya föreställning i samarbete med Orionteatern, Automata som regissören Erik Holmström kallar för ett ”försök” i teaterns program. Utgångspunkten är den ryske målaren Malevitjs idé att låta en färg, en form eller ett material framträda i sig, utan att vara symbol, handling eller berättelse. Det är former som skapar sin egen verklighet, utopiskt.
På Malmö Dockteaters scen hänger fem vitmålade tomma stora ramar på rad framför varandra. Ljus och mörker skiftar, ramarna i sina vajrar rör sig i sidled, upp och ner, i takt till den speciella ljud-och musikkomposition som Dror Feiler skapat , som inte skall berätta någonting men som ändå skapar något som påminner om rörelseförlopp, oljud, väsen, skulle kunna vara stadsljud, en mäktig ljud-och musikkomposition som fungerar väl i denna experimentella föreställning.
Enligt teaterprogrammet skall Automata inte ha en berättelse, inte handla om någonting, det är rörelsen i sig som (kanske) skall utforskas.Samtidigt finns en speakerröst som med jämna mellanrum berättar vilken del av dramaturgin som föreställningen befinner sig i (upptrappning, konflikt, klimax med mera).
På Malmö Dockteaters scen finns det tre aktörer, scenografi, ljus, ljud som samverkar i att befria allt från traditionella betydelser.
De fem tomma ramarna svävar fram och tillbaka med hjälp av en mekanisk teatermaskin, vajrarna lyfter, sänker, i slutet vrider vissa av ramarna i nytt läge. Som publik försöker man finna ett slags innebörd i rörelserna,ljud, musik, ljus, trots att detta inte är syftet med föreställningen.
Mina associationer går till Malevitjs målning Röd kvadrat, svart kvadrat från 1914 eller 1915 på Museum of Modern Art i New York, och en utställning på Museum fur Kunst und Gewerbe i Hamburgom rysk avartgarde, Mit voller Kraft (Med full kraft). Det är något av det bästa jag sett om denna upproriska konst som i början av 1900-talet provocerande konstvärlden, politiska makthavare och den ”goda smaken”. På utställnigen i Hamburg fanns måleri där färgen i sig var betydelsebärande, men även lustfyllt fantasifulla konstverk, till exempel en tekanna i form av ett framrusande lokomotiv, där tekopparna följde efter som tågvagnar. Trots att te-tåget stod stilla, inuti en monter, såg det ut som om det rörde sig, livfullt.
I Automata kan man som publik enbart se, lyssna utan att försöka ”förstå” annat än rörelsen i sig- men det kan bli ett ”annat” sätt att lyssna, se – trots att jag som säkert andra i publiken projicerar min upplevelse av det jag ser med betydelsebärande element: att en ram plötsligt rör sig snett i sidled, i slutet av föreställningen, kan betyda någonting jag inte vet men upplever har en betydelse. Trots att jag” vet” att jag inte kan veta någonting.
I denna experimentella föreställning får man ett meta-perspektiv på rörelsen i sig, utom sig.

Ingela Brovik