#tystdansa

Så kom det till slut, dansarnas upprop i spåren efter #metoo. Skådespelerskor, sångerskor och kvinnliga musiker har redan börjat protestera mot sexuella trakasserier och övergrepp inom scenkonsterna, och nu kommer dansarna. 600 personer har skrivit under #tystdansa, många av dem från dansskolor, andra från såväl små som stora danskompanier.
Osäkra arbets- och anställningsvillkor är det normala för alla scenkonsternas yrken idag, och dansarna är från utbildning till yrkesarbete också maximalt kroppsligt exponerade och ytterst utsatta. I uppropet skriver dansarna:
”Att vara dansande kulturarbetare är ofta förknippat med osäkra arbetsvillkor och få jobbtillfällen. Inom dansen är kroppen det viktigaste verktyget. Samtidigt vet vi att det inom dansen såsom andra kulturyttringar, och samhället i stort såsom #metoo tydligt visar, finns problem med sexuella trakasserier och sexuellt våld från personer i maktpositioner. För en dansare att få sin kroppsliga integritet kränkt är en skada i dubbel bemärkelse då även ens uttrycksmedel och konstnärliga arbetsverktyg tar skada. Detta är en fråga som är tabubelagd och ofta bemöts som ett icke-problem eller något som berör ett fåtal individer.”
Att dansen skulle vara undantagen från strukturella problem som finns i hela samhället trodde jag inte. Dansen som konstform och dansarna som yrkesgrupp befinner sig långt ner i kulturlivets hierarkier. Om dansarens yrke brukar man säga: lång utbildning, kort karriär – beroendet av jobbtillfällen, kontaktnät och hemvist för daglig träning gör yrkesgruppen särskilt ömtålig.
Att uppropet ändå kommer är glädjande, något annat sätt att agera mot maktfullkomlighet och sexuella trakasserier inom utbildningarna ser inte ut att vara möjligt för att påbörja en förändring. Dansarna behöver stöd och de institutioner och skolor där de arbetar måste genast vidta åtgärder när det behövs och ta avstånd från en struktur som drabbar många hårt.

Margareta Sörenson

Texten är tidigare publicerad på Nya scenbloggen den 22 november.

Fler Nyheter