Bildrikt, effektfullt och distinkt

Koreograf och dansare är två skilda yrken, det är inte alla koreografer som dansar. Åtminstone inte offentligt, på scen. Även de som börjat karriären som dansare tenderar med tiden att överlämna presentationen av koreografierna åt andra, ofta yngre dansare. Men ibland tillförs en extra dimension när den som har skapat rörelserna även utför dem.
Helena Franzéns nya solo Extended, som i veckan hade premiär på 3:e våningen, är ett ypperligt exempel. Franzén är en erfaren koreograf, med tre decennier av dansskapande på meritlistan, både för institutionskompanier och mindre, fria konstellationer.
När hon nu åter står på scen är det för att återkalla rörelser. Dansens minne sitter i den dansande kroppen. Koreografi har genom tiderna traderats från den ena kroppen till den andra. Nu återvänder Helena Franzén till sin egen urkälla under en tät och vacker timme.
Fotografen Håkan Jelk står för scenografin, tre stora skärmar i vinkel där han projicerar filmer, framför allt från karga landskap som han och koreografen gemensamt har besökt. Till helheten bidrar lika mycket Jukka Rintamäki, sedan tio år återkommande kompositör som med stämningsvarierad musik ger underbar rymd för Helena Franzén dans.
Hennes koreografier har alltid en tydlig kontakt med golvet, mycket har hon utmejslat i låga lägen, med underlaget nästan som en partner. I Extended börjar hon hukande, med händerna undersökande ett fat med ett vitt material. Vitt är på många sätt återkommande hennes koreografier. Här finns is, snö och skummande vågor. Den vita kostymen blir också en projektionsyta för bilderna. De strömmar genom kroppen – särskilt effektfullt i de bilder som har ett grafiskt uttryck. Skuggor skapar extra dimensioner och ibland ger bilderna motstånd, som i sekvensen där dansaren möter sitt eget porträtt.
Rörelserna utvecklas med Franzéns osvikliga distinktion. När hon rengör händer och golv från det vita i fatet blir det ett stycke koreografi. Med lyfta armar ser hon ut att sträcka sig efter rörelsen. Över golvet gör hennes ben och fötter detsamma. Men egentligen är det tvärtom, rörelsen föds inne i kroppen och letar sig ut i rummet.
Linjer och riktningar, med axlarna som nav i förflyttningen, är tydliga. Diagonalen är flitigt använd. Helena Franzén dansar med precision och detaljskärpa, rörelsen ser ut att följa sin egen logik. Med Rintamäkis tunga slag ökar tempot, men dansaren är fortsatt smidig och precisionen densamma.
Vackrast framstår Helena Franzéns signum i en stillnande rörelse, med armarna som långsamma, tynande vingslag. Så avklarnat, vilken slutpunkt!
Men Extended fortsätter, med skinnmössa och vantar vandrar koreografen ut i filmen och det vita. Sedan följer en förvirrande snutt med annan rörelse filmad från ovan.
Det sista visar sig bilda en övergång till filmen Black Island, som Håkan Jelk och Helena Franzén presenterar i 3:e våningens utställningshall. Naturbilder från Färöarna med inslag av dans, ett verk som på inga sätt kan mäta sig med vad vi nyss har sett på scen.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 17 februari 2018.

Lis Hellström Sveningson