Urban dans från hela världen

I fyra dagar visade Detour Urban Dance Festival ett tätt packat program med dance battles, workshops och föreställningar på Edison Teatret i Köpenhamn. Från hela världen deltog unga dansare, av vilka flertalet var amatörer. Dansarna visade upp vad urban dans handlar om på de platser som de kommer ifrån. Den sjätte Detour Urban Dance Festival visar vilken mångfald av uttryck som urban dans har.
Ytterst interessant och underhållande är det att se Sibusiso Mthembu och David Mokaale från Sydafrika, som dansar genren pantsula. Namnet betyder vagga som en anka, även om dansen är allt annat än klumpig. Det är en dans som uppstod i mitten av 1900-talet i de kåkstäder i Johannesburg där svarta bor, på den tid då det fortfarande rådde apartheid. Den förtryckta befolkningen kunde i dansen uttrycka sitt motstånd mot regimen. I dansen med de blixtsnabba stegen över golvet demonstrerade dansarna inför övermakten att de var starka, underhållande och fria. Att de hade sin egen stil och var färdiga att stå upp till kamp. I pantsula ses bland annat reminiscenser från charleston och jazz, och det är verkligen dans full av energi, glädje och extra krafter. Musiken är trumrytmer kryddade med dansarnas egna tillrop. Iförda arbetskläder och med självlysande västar berättar Sibusiso Mthembu och David Mokaale en klar historia i sitt eget verk Kasi Hustle. De agerar verkstadarbetare, som vaskar och putsar en imaginär bil i ett garage. De smågrälar om, vem som som gör mest, speglar sig i lacken, flirter med de förbipasserande och ropar och skriker när bilägaren smiter från betalningen. Sibusiso Mthembu och David Mokaale charmerar publiken med sin humoristiska pantsula, som inte kan ses ofta på våra nordliga breddgrader.
Från Kanada kommer treklövernt Victoria Mackenzie, Marie-Reine Kabasha och Emanuelle Lê Phan för att ge verket Origami Mami, som ärkoreograferat av Emanuelle Lê Phan. Musiken av Samuel Nadai, leder tanken till maskinljud från en industriell interiör och flickornas dans är också maskinartad. De är som delar av ett industrielt maskineri och tillsammans ser du ut att vara delar av en stor komplicerad maskin. En rörelse hos den ena dansaren går videre som en bölja nästa. Precist som en stämpel eller ett kugghjul sätter maskinerna igång och får den att fungera. Origami Mami är mer modern dans än street, även om enskilda street-moves också kan ses. De tre power-tjejerna improviserar inte, men visar upp klara geometriska figurer, allt från enkla mönster till mer komplicerade strukturer. Och plötsligt mitt i det hela utför dansarna akrobatiska stunts, som är som överraskande fel eller lösa skruvar i det stora industriella maskineriet, som deres koreografi förefaller att illustrera.
Franske Zyko visar sitt eget verk Une Lumière med musik av Ed Sheeran. Förste delen av det bara åtta minuter långa verket är långt ifrån det bästa. Här visar fransmannen en fin, koreografi, som fokuserar på händer och armar. Koreografin leder tankarna vidare på Sidi Larbi Cherkaouis koreografi, som till exempel i L’Homme de Bois. Koreografi och musik passar fint ihop, så att det uppstår en nästan meditativ stämning. Däremot är andra delen av verket, där Zyko dansar med små röda cykellyktor, som han tänder och släcker, mer konventionellt och påminner om ett enkelt trollerinummer, där ljuset försvinner och kommer igen.
Danska dansare fanns även på programmet, men det var de utländska dansarna, som visade de mest fantastiska uppträdanden som gavs på premiärkvällen. För undertecknad var det Sibusiso Mthembu och David Mokaale från Sydafrika, som skulle ha segrat, infall det handlade om en battle om publikens gunst.

Torben Kastrup