De oregerliga konstnärerna

Dansehallerne och Den Frie Udstillingsbygning på Østerbro i Köpenhamn bjuder för fjärde året i rad under rubriken Close Encounters (Nära möten) på en koreografisk utställning, som förenar visuell konst, dans och performance. Årets utgåva bär titeln Attitudes of the Unruly (De oregerligas attityder) och utforskar de många sätt, som vi rör oss på i världen, på scenen och i skymundan.
Kurator är i år den 29-åriga franska Cédriq Fauq, som är utbildad och bosatt i England och redan har imponerat på den internationella konstscenen bland annat som kurator för Palais de Tokyo och som chefskurator på Musée d’Art Contemporain de Bordeaux. Cédriq Fauq har till Close Encounters samlat 17 konstnärers verk, som ställer frågor kring bestämda människors och kroppars möjligheter att dansa i linje med samhällets förväntningar och normer samt dansens egna normer.
En helt specifik person har inspirerat till årets tema, nämligen den karismatiska afro-amerikanska, homosexuella dansaren Douglas Crutchfield (känd som Doug Crutchfield), som flyttade från USA till Köpenhamn på 1960-talet där han grundade sin egen dansskola och under tjugo års tid var en mycket populär och känd lärare i jazzbalett. Men han utvecklade också dansundervisning för bland annat äldre människor i De Gamles By i København och för rörelsehindrade barn.
När man som undertecknad kan minnas Doug Crutchfield (som dog i USA i 1989), är det kanske en extra stor glädje att se amerikanska Amir Georges tre mycket fina videoverk om och med den okonventionelle Doug Crutchfield, även om videorna handlar om mycket mer än om honom.
I An Encomium for Doug Crutchfield (2021) får vi träffa hans närmaste och nu levande familj som berättar om hans personlighet, spiritualitet och om anknytningen till baptistkyrkan, där Doug Crutchfields far var präst och ville, att hans son skulle ta över. Det klipps växelvis mellan två unga nulevande afroamrikanska dansare på gräsplanen vid kyrkan, där Doug Crutchfield själv har dansat. Men vi ser även familjens klippsamling med danska tidningsartiklar och rubriker som Varför är pojkar rädda för jazzbalett, Så är det att vara neger i Danmark och Rashat på dansk bar. Glädjande och rörande ser vi även, hur Doug Crutchfield i Skåne lär ett förlamat treårigt barn att gå.
Shades of Shadows (2015) är en kaleidoskopisk, poetisk och lätt psykedelisk video, som genom en rad klipp visar många sidor av Doug Crutchfield, bland annat som dansare och spirituell person, ackompanjerad av The O’Mys förförande soulmusik.
I Amir Georges starka videoværk Black Chains ser vi klipp hämtade från filmen Dancing Prophet från 1971, där Doug Crutchfield dansar dels i en studio, dels utomhus vid en fontän och på en gräsmatta. Men Black Chains, som är skapad till Cornell Sanaas sång med samma namn är först och främst en video, som visar klipp av den svarta kulturens kropp och gestik i många olika situationer ända från unga män i gatuslagsmål till barn, unga och missbrukare i Chicagos slum i klipp hämtade från dokumentärfilmen Lord Things (1970). På samma sätt som sången Black Chains handlar videon om att försöka bryta det sociala arvet och komma längre än föräldragenerationen.
I ett av de sex utställningsrummen på Den Frie visades oljemålningar av den amerikanska bildkonstnären Megan Marrins serie Compliance, Barre (2021), som är tekniskt elegant utförda bilder av balettstänger. Men målningarna ska nog uppfattas som en kontrasterande kommentar till de oregerliga konstnärerna. För när man känner till Megan Marrins dragning til att måla bland annat fågelburar och tortyrinstrument, är det nog i den kontexten, man ska se Compliance, Barre.
I samma rum fick man på vernissagkvällen uppleva ett väldigt fint och stramt utformat soloperformance kallat Dance as Insurgent (dansaren som revoltör) med den amerikanska voguing-dansaren och forfatter Benji Hart från Chicago. I ”Dance as Insurgent” utforskar han voguing som ett sätt för den svarta hbtq-gemenskapen att göra uppror. Förutom att vara en fin demonstration av arm- och handrörelser i voguing, läser Benji Hart med vacker röst upp en manifestliknande text från en stor pappersrulle. Det är utsagor som exempelvis ”Ge bort dans som en gåva” och ”Kämpa för att få existera som en hel människa”.
Vernissagekvällen bjöd också på Dykegeist som var en intressant och komplex performance med den britiske koreografen och performern Eve Staiton, som intresserar sig för ”de framtoningar i hbtq-gemenskapen som det inte är omedelbart möjligt att avkoda beträffande samspelet mellan ras och klass”.
I Dykegeist sätter hon bland annat fokus på några av de narrativer, som knyter an till lesbiska. Vi får se henne som djurisk och spindelliknande iförd en kostym med förlängt långa armar och vi ser henne dansa till club-musik och hur hon kan hantera en borrmaskin. Med mikrofoner på skorna hör vi hendes kropp darra sensuellt som trumvirvlar, och hon har en unisex-look iförd solglasögon, och skinkorna synliga i byxorna. Det är väldigt fascinerande att se hennes följsamma sätt att dra in publiken, när hon bjuder in olika åskådare till att rent kroppsligt interagera med sig själv i den sinnliga performance, som i så hög grad lever upp till rubriken Close Encounters.
Det är på det hela taget ett flott och varierat performance-program, som kan upplevas på Den Frie under fyra dagar, och Dansehallernes konstnärliga ledare, Danjel Andersson, har gjort rätt i att välja den unge och väl insatte Cédriq Fauq, som kurator för Close Encounters: Attitudes of the Unruly.

Vibeke Wern