Små strumpfötter vickar med i rytmen

Det är lite oväntat att Minna Krook ger sig i kast med ett abstrakt ämne som längtan. Hittills har jag uppfattat hennes många, fina verk för barn som extremt konkreta i bästa mening. De har haft en salt och för att vara barnkultur lite strävhårigt tilltal, som jag uppskattat mycket. Barn måste inte älska djur, som i ! Faunan och jag. Kråkor kan vara ganska problematiska och svårbegripliga som i Krax Krax. Lekfullhet och upptäckarglädje är viktiga bärare av de sköna konsterna när man dansar för de allra yngsta, som i Ah hallo bebis.
Men nu är det något så svårfångat som längtan som är temat. Tre dansare, Minna Krook själv, och rutinerade Melody Sheik och Peter Lagergren i brokiga men korrekta kavajer bjuder in till ett stort och tomt dansgolv. Barnen, från fyra år, sitter längs med spelplatsen, och får visserligen dansa in i rummet – lite grann – men lämnas sedan att få vara betraktare. Det är fint att lita på deras känsla för upplevelsen, att ta in något nytt. Hurra också för en dansande man i ett verk för barn – det lägger till något i den kvinnovärld som förskolan och en stor del av barnkulturen är. En kul kantighet, lite busigare look och lite mindre allvar.
Längtan visar sig gälla allt från små evenemang, som att bita i ett rött äpple, till större projektdrömmar som att det ska bli sommar. Inledningsvis litar Minna Krook på barnens lyssnande engagemang till den grad att jag börjar bli orolig, måste inte snart något hända? Och, jo, gradvis börjar Om längtan att utveckla sig till en liten exposé över jazzdansens möjligheter. Lite showdans, lite jazz, lite classic modern samsas I pedagogiskt korta sekvenser. Samtidsdans för att dyka i ett låtsashav, lite Chorus-line-stuk för den maffiga känslan – det blir härligt och förmedlar en dansglädje som smittar av sig på alla små strumpfötter som börjar vicka med i rytmen. Musiken är en pytt på jazzighet och Minna Krooks trivsamma upptäckarglädje finns kvar, även i detta abstrakta verk. I några sekvenser står orden i centrum med roligt rimmade nästan-rappande texter.
Idéerna kring längtan blir mer som en luftig ram kring en svit danssekvenser och avslutningsvis bjuds publiken in att dansa med. Kanske det egentligen är danslängtan som är den dolda agendan – och inget fel i det. Tvärtom.

Margareta Sörenson