Ut i rymden med NASA:s folie

Till att börja med ser det ut som om hon just kommit från en rymdfärd. Eller som att hon är på väg att lämna gamla Tellus. Alldeles ensam, mitt på spelplatsen i vit skyddsoverall med uppdragen kapuschong, barfota, pannlampa, bärsele för käppar och andra attiraljer. Hon står mitt i en sammanrullad lysande slang, som hon börjar fösa utåt med en lång stör.
Marie-Andrée Robitaille är doktorand vid SKH (Stockholms Konstnärliga Högskola, där numera ”gamla” Dans- och Cirkushögskolan ingår tillsammans med andra högskolor som Scenskolan). Det gåtfulla och tolkningsbara solot Multiverse är en produktion som ingår i hennes konstnärliga forskning, en hållplats på vägen mot doktorstiteln som låter vänta på sig ytterligare ett år. Hennes konstnärliga projekt har rubriken ”Circus as Practices of Hope”, och även om jag sitter med många frågetecken i huvudet till att börja med, så klarnar det vartefter under den timme föreställningen varar.
Den lysande slangen puttas ut till en stor cirkel och spelplats. Den enda musik som ackompanjerar är Marie-Andrée själv som visslar, slingor från sjömansvisor bland annat. Snart börjar hon använda stora folieark, guldblank på ena sidan, silvrig på den andra. Som vimplar, fanor, och så småningom i större sjok – och då ser man att detta är material för skyddsfiltar. Sådana som används när människor i katastroflägen inte får bli alltför avkylda. Större och större blir sjoken som används, till slut är ett stort som ett segel, frasande, svischande hivas det i luften. I en sekvens har ett stort stycke folie kramats till en människoliknande figur. Som kan kramas. Och så ännu större folie: ett helt tunt, prasslande tak som hissas upp med en fiffig anordning, fäst i foliens fyra hörn.
Mina inledande associationer till hav och segling övergår i tankar om större rymder. I alltings mitt står en människa, liten men kraftfull. Föreställningen är en del av ett doktorandprojekt och vägen kan tyckas lång från Marie-Andrée Robitailles förflutna som cirkusartist med handstående och kinesisk påle som sitt verksamhetsfält. Spelplatsen är rund som jorden eller som en cirkusmanege, något i balans, precision och målmedvetenhet knyter ihop cirkuskonstens profil med det utforskande av material och betydelser jag ser.
Multiverse vänder sig till en publik från åtta år till vuxna. Efter föreställningen får publiken provkänna på folien och lusten att krypa in under den är stor. Artisten berättar att folie-materialet är utvecklat av NASA, det amerikanska rymdforskningsorganet – och det är ett starkt material. Men mycket lätt att rispa hål på med ett vasst föremål. Starkt men skört, som vi människor, avslutar Marie-Andrée Robitaille.
Mina första frågetecken löste upp sig, andra nya och mer allvarsamma dök upp. Det sällsamma, frasande ljudet från folien dröjer kvar som ett sound från universum att utforska.

Margareta Sörenson