Arkiv hjälper oss att ta vara på viktiga mänskliga erfarenheter, de känslor de väckte och ännu kan väcka
Arkiv innehåller värdefulla källor till ”sanningsbärande” material. Där kan vi hitta saklig fakta och generella uttalanden, som i fallet med Isadora Duncan, där det till exempel framförs att hon bidrog till den moderna dansens utveckling och mytbildningen som kretsar kring hennes tragiska död, bidrar också till föreställningen av hennes liv.
Jag vill i denna text lyfta fram arkivets betydelse i en annan aspekt, nämligen som källa till sensorisk inspiration, där vi genom att aktivera arkiven kan vidga betydelsen av arkivets roll från det faktabaserade till det känslomässigt laddade och associativa. Och därigenom också skapa nya vägar till förståelse.
Genom att värna arkivens olika användningsområden vill jag slå ett slag för arkivens betydelse och vikten av samverkan och tillgängliggörande. Som exempel på hur arkivmaterial kan återuppliva såväl steg som beskrivningar av dans vill jag här nedan presentera mitt eget resultat av arkivforskning kring Isadora Duncans dans. Jag har valt att kalla den för: Isadora Duncan – Jag färdas mot kärleken – En undersökning i att lära känna Isadora Duncans dans utifrån arkivmaterial.
Av Anna Nero
Jag färdades mot kärleken första gången jag läste boken Mitt Liv av Isadora Duncan. Jag tog av mig skorna och gick ut i gräset och dansade efter vindens rörelser.
Je vais à l’amour! Var enligt väninnan Mary Desti Isadoras sista ord. Hon bevittnade den tragiska olyckan när Isadora fastnade med sin sjal i däcket på bilen och stryptes till döds. Kanske bidrar den tragiska döden till mytbildningen kring Isadora. Friheten och havet, därifrån sprang källan till Isadora Duncans inspiration. Till toner från moderns pianospel, och visioner av estetikens ideal; det forna Grekland härstammar hennes dans. Hon sökte länge och fann kärnan varur alla rörelser strömmar, själva drivkraften: solar plexus. Barfota, med naken hud under skira slöjor och rörelser från naturens ständiga föränderlighet och människans inre känslor, var hon en dansens revolutionär. Om hon inte fick klä sig och dansa på sitt eget sätt, ville hon inte dansa alls. Hon uttryckte den oskuldsfullt nakna kroppen som vacker när den bars upp av vackra tankar.
”Människan måste först tala, sedan sjunga, därpå dansa. Men talet är hjärnan. Sången är känslan. Dansen är dionysisk extas, som rycker allting med sig.”
Jag färdades mot kärleken också i Isadoras vetgirighet. Isadora inspirerades inte bara av Grekiska vaser och Atenas tempel utan också av all den litteratur som hon studerade allt från Grekiska dramer till Friedrich Nietzsche, Immanuel Kant, William Blake och Walt Whitman till Ernst Haeckels ”förklaringar om universums olika fenomen”.
Professor i konst- och bildvetenskap vid Institutionen för kulturvetenskaper vid Göteborgs universitet, Astrid von Rosen, talar om arkivet som en plats av värde och representation, där fantasi och inlevelseförmåga aktiveras genom materialet(*). Isadora Duncans danser existerar genom filmer, texter, skisser, koreografianvisningar, bilder, men också genom ett expanderat sätt att se på arkivmaterial i form av föremål, platser, minnesanteckningar, och Isadoraskolor där dansare för dansen vidare – ett, så att säga, kroppsligt överfört minne.
Min lust och kroppsliga medvetenhet triggades av Isadora genom texten men också genom bilderna i boken. Jag föreställde mig dansen och hennes liv, jag andades och rörde mig framåt av hennes livslust.
Nu trettio år senare vill jag återuppleva denna ungdomliga inspiration. Jag ska dansa Isadora. Men först skriva. Jag har valt ut fyra exempel och genom dessa, med hjälp av min inlevelseförmåga, ska jag sensoriskt känna Isadoras dans. (Jag nämner Isadora med förnamn, eftersom det känns mer intimt) Genom ingången där sinnesintrycken står i centrum, bidrar detta till en utvidgad erfarenhet kring Isadoras dans. Eftersom dansen, framförd av Isadora själv, numera inte går att uppleva på riktigt, vill jag visa att dansupplevelsen ändå är värdefull och fortfarande kan upplevas känslomässigt engagerande. Och då menar jag värdefull, inte bara i det faktum att arkivmaterial innehåller saklig information – som att hon bidrog till den moderna dansens utveckling och på vilket sätt hon gjorde det – utan representation av arkivets värde som källa till intryck och känslor för enskilda individer som lever nu och i framtiden. Astrid von Rosen talar om arkivaktivering som ett sätt att vidga de historiska perspektiven, där vår föreställningsförmåga verkar till att komplettera och utmana det ”sanningsbärande” arkivmaterialet.
Genom att själv iscensätta dansen med min egen kropp vill jag få tillgång till känslointryck och därmed också aktivera multisensoriska associationer som rörelser, kostym och miljö framkallar. Det blir en intim interaktion med Isadora Duncan, som härrör från arkivmaterial för att därifrån kännas in (tolkas), aktiveras genom min egen kropp, och därefter nedtecknas. Astrid von Rosen använder sig av uttrycket radikal empati: ”Det radikala består i tanken att det trots olikheter och även motvilja (eller andra mindre trevliga känslor) kan uppstå ett empatiskt laddat inter-subjektivt utrymme där känslor, kroppslighet och erfarenheter kan samspela och förståelsen öka.”
I det första skedet, där jag känner in/tolkar arkivmaterial utgår jag från de fem sinnen som Aristoteles förde fram. Främst Syn, hörsel, och känsel (doft och smak är inte lika påtagligt i aktuellt arkivmaterial). I det andra skedet – där jag låter Isadora Duncans dans aktiveras i min egen kropp (utifrån den första tolkningen) – kommer jag att främst fokusera på följande sinnen: Kroppsmedvetenhet, balans, intuition (ett förhöjt medvetande eller det sjätte sinnet), fantasi, värme och kyla, smärta och minnet (en förutsättning för våra sinnesuppfattningar). Kajsa Sandström talar om begreppen Pathosformel och Nachleben formulerade av Warburgh. ”/…/ som beskriver hur konstnärliga motiv som förmedlar en känsla av förhöjd emotionell intensitet överlever och återuppstår genom tid och rum.” Nachleben, som jag tolkar det, handlar om starka emotioner som tidlösa, att dessa kan pånyttfödas genom arkivets material – ett slags kontinuum av konstnärliga och estetiska uttryck. Medan Pathosformel, består i framställningar från andra tider och kulturer och hur de förmedlas genom bildspråk. Båda dessa begrepp känns aktuella i detta sammanhang, Pathosformel; Isadora studerade motiv på bland annat grekiska vaser och förmedlade intrycken genom sin dans, och i en fortsättning Nachleben; hennes starka uttryck som förs vidare till vår tid genom arkivmaterial.
Jag utgår ifrån följande arkivmaterial:
1. Text som beskriver när Isadora Duncans dansar.
2. Koreografisk anvisning av Isadora Duncans dans.
3. Skiss/teckning av Isadora Duncan när hon dansar.
4. Filminspelning av Isadora Duncan när hon dansar.
1. Text som beskriver när Isadora Duncans dansar.
”Det har kostat mig långa år att finna så mycket som en enda absolut sann rörelse.” Läser jag i boken Mitt Liv, som jag letat upp i bokhyllan. ”Från första början är det mitt liv jag dansar.” Boken är sliten och välläst. Jag tänker på mitt eget liv, efter att ha läst Isadoras memoarer, följt mina egna intressen. Är det Isadoras förtjänst? Och även min egen längtan efter dans.
Syn: Isadora inspirerades av de grekiska vaserna på Louvren och kunde sitta i timtal framför dessa. ”/…/ jag sökte och fann sålunda till sist centralpunkten för all rörelse, rörelsekraftens krater, den enhet, varur alla växande rörelser framspringa, visionens spegel varur dansen skapas/…/”
Isadora pratar om ”den inre synen” och att fyllas av ”dallrande ljus”. Härmed använder hon sig av utryck för det visuella kombinerat med strömmande strålar och vibrationer som uttrycker musiken; ljuskällan och ”den inre synbilden – icke i hjärnans utan i själens spegel – och ut ifrån denna syn kunde jag sedan uttrycka dem i dans.”
Hörsel: Isadoras mamma spelade piano och var pianolärarinna under Isadoras uppväxt. Främst klassisk musik och i början nämner hon bland annat Chopins preludier. Isadora talar också om ”en osynlig musiks inneboende rytm”. Ian Heywood talar om musik som minnen, metaforer, rörelse och ett sätt att förflyttas till andra verkligheter. När Isadora är i Grekland (det gamla Grekland anser hon är skönhetens källa) stöter hon på en tävling där gossar sjunger. Hon väljer ut tio gossar och låter dem sjunga sånger som härstammar från det Gamla Grekland. På detta sätt vill hon förflytta sig till detta skönhetens ursprung, inte bara genom sin dans utan också genom musiken och dessa gossars sång som är det närmaste hon kan komma sång från den tiden. ”Så måste gossrösterna ha låtit i den gamla grekiska kören.” Heywood talar om en längtan till rörelse, en respons framkallad av musik, även om man sitter still, finns den fysiska responsen av rörelse i kroppen. Isadora har inte bara responsen av rörelse i den stillasittande kroppen, hon använder sig också av känslan som den framkallar, aktivt i sin dans.
Känsel: Den egna kroppen står i fokus och rörelserna som skapas i den. Hon är uppvuxen utan kroppskontakt då hennes mamma inte gav henne den slags närhet. Detta uttrycker hon i kontakten med dansaren Loie Fuller (vars virvlande dans fascinerade Isadora) ”Atmosfären präglades av en värme som jag förut aldrig känt maken till.”
Vernon Lee och Clementina Anstruther-Thomson talar om kroppsliga reaktioner i upplevelsen av konst såsom muskulära förnimmelser, andning, positioner, rörelser och känsla. Genom Isadoras text, som är fokuserad på den egna kroppen och rörelserna som kommer inifrån, känner jag också ett slags livsnödvändighet, det är livet, hon är dans manifesterad i en kropp. Hon beskriver hur de dansar vägen fram i Grekland på väg till Atenas tempel. Och dansen är hennes muskler, men det finns inget motsträvigt häri, det är naturlighet hon eftersträvar, en frihet, naturlig andning, inget ansträngt, naturliga positioner och rörelser som följer vind och hav. Hon skriver följande. ”/…/ min barndoms vilda, obundna liv att tacka för inspirationen till den dans jag skulle skapa, vilken i sin tur var ett uttryck för frihet.” och ”Mitt liv och min konst föddes av havet.”
2. Koreografisk anvisning av Isadora Duncans dans.
Syn: Jag betraktar geometriska mönster, som liknar noter till viss del. I boken står det anvisning till de olika symbolerna. Detta är ett försök till upprättande av Isadoras dans minnesarkiv; koreografi nedpräntad för att minnas, för att danserna ska kunna återuppstå om och om igen. Nadia Chilkovsky Nahumck påbörjade detta arbete 1962, tillsammans med tredje generationens Isadoradansare. Det saknas visuella inspelningar av Isadoras dans, få bilder och rörelser som ärvts av hennes elever är det som kvarstår och då fattas en stor del av Isadoras framträdanden.
Hörsel: Isadoras elever hänvisades till att gå med en sjungande kropp och att lyssna till naturens melodi. Hon valde musik med omsorg, även här nämns Chopin, (Mazurka op. 17, no. 4), som innehöll en sensitivitet som passade Isadoras dans.
Känsel: Det som sammanfattas här är vissa rörelsescheman, Isadoras dans hade inga positioner, utan framfördes i ett flöde. Känslan var också fundamental, det inre livet och viljan. Det koreografiska systemet som används i Nadia Chilkovsky Nahumcks bok, kallas för Laban, och innehåller symboler som, inte bara beskriver rörelsemönster, huvudets positioner, riktningar och rumsliga förflyttningar utan också känslan i dansen i form av: ansträngning (styrka, vikt), tid (takt, rytm), rymd (fokus, koncentration) och kontroll (spänning, avslappning). Utifrån Isadoras punkt för centrifugalkraften; solar plexus, flödar rörelserna i fyra olika riktningar: upp mot universum, ned mot jorden, ut mot människor och in i självet. Vissa tolkar solar plexus, i Isadoras mening, som själen.
3. Skiss/teckning av Isadora Duncan när hon dansar.
Syn: Jag har valt en bild från Dansmuseets samling av konstnären Yngve Berg (1887-1963). Teckningen är en ögonblicksskildring av Isadora i sin flödande dans. Den är skapad i framförandet, och både i hennes kropp och kläder syns rörelsen. En frusen bild, med ett knä upp och händerna utsträckta, huvudet lutat åt sidan. Hela kroppen är lutad och förutsätter fortsatta danssteg. I ansiktet finns en öppen känsla som är genomgående i hela gestaltningen. Armarna öppna, händerna också med handflatorna utåt.
Hörsel: Här finns ingen hänvisning till ljud. Det står bara: rollporträtt av Isadora Duncan utan någon annan information. Förmodligen är bilden från 1906, då Isadora uppträdde på Östermalmsteatern i Stockholm. Jag kan dock inte hitta vilken musik hon dansade till.
4. Filminspelning av Isadora Duncan när hon dansar.
Syn: Isadoras dans är i ett flöde, på samma gång cirkelformat över golvet, en framåtrörelse och en återgång, en nedåtrörelse och samtidigt en strävan uppåt. Armarna är gracila och öppnar upp för kroppen att framträda, benen med knäna upp i steg och hopp, i en påfallande känsla av lätthet. Nacken lång och fri. Hon virvlar runt. Även händerna rör sig öppna, i inbjudande gester. Hon verkar fullständigt avslappnad i sina rörelser, det finns en naturlighet i dem som påminner om naturens flöde, vågor och vind. Isadoras tunna draperade tunika sveper med i rörelserna och bidrar till känslan av en luftens lätthet och vattnets genomsiktlighet. Själva scenen består av ett uppspänt tyg och trägolv, detta framhäver Isadoras gestalt. I boken Isadora Duncan: the dances står beskrivet att bakgrunden till Isadoras danser ofta bestod av ett enda draperat tyg, något gråblått i tonen för att framhäva hennes gestalt som gick i mjukt, ljusa och varma färgskalor.
Hörsel: I filmen dansar Isadora till musik av Schubert. (Schubert. F, 6 Moments musicaux, Op. 94, D. 780: No. 3 in F Minor. Allegro moderato) Rörelserna är i fullständig harmoni till musikens rytm och känsla. Mjukhet, stillhet, tempo, styrka. Det är ett stycke, med ljusa slingor, inte böljande utan med en viss stuns.
Känsel: Dansen har en känsla av glädje och lätthet, av in inre lust, som våren, eller blommor som slår ut, ljumma vindar. En lekfullhet och frihet; att öppna upp kroppen för vackra intryck och vara mottaglig för dessa, låta sig förtrollas och bedåras av stegens lätthet och luftens friskhet. (Här kan jag också få en förnimmelse av doft och smak, som sötma och friska dofter från naturen som öppna ängar, gräs).
Min egen dans i samspel med Isadora:
Isadoras dans uppstod från ljud, en idé, ett sinnestillstånd, likt ”the light falling on white flowers”
Jag försätter mig i ett sinnestillstånd: melankoli
Jag väljer musiken: The xx, Angels
Jag utgår ifrån idén: (natur) (kultur) (filosofi). Solljuset silar ned genom vattnet och träffar en undulerande anemon. Vi är fast i våra känslor som skapas av samhällets konventioner. Erotiska förbindelser.
Jag rör mig med solar plexus som själens mittpunkt: Ned mot botten, upp mot ytan, in mot hjärtat, ut mot öppet hav.
Kroppsmedvetenhet: Jag börjar spontant röra mig till musiken, och fångar några rörelser som både påminner om Isadora, tänker på händerna framför allt och att ha ett flöde. Låttexten ger mig också mening och de idéer som jag i förväg valde. Det är inte självklart med kroppskontrollen och jag kan självklart inte får rörelserna precis som jag vill ha dem på så kort tid. Det kräver övning att kombinera ben med armar, solar plexus huvud, axlar, höfter och också rörelsen över golvet. Jag förenklar och upprepar flera gånger, gör små justeringar som blir till liknande men nya uttryck.
Balans: Jag balanserar på nakna fötter, det känns tryggt med fotsulorna mot trä. Rör mig åt ena sedan åt andra håller, balansen finns i att väga upp medrörelser med motrörelser, rotationer åt ena och andra hållet. Det blir en harmonisk dans, inget som stör balansen. Inga avbrott eller skav.
Intuition (ett förhöjt medvetande eller det sjätte sinnet):
Rörelserna som uppstår är intuitiva. I dem finns inte några regler som stänger in, utan de uppstår ur min kropps svar till min inre bild av havets djup, av vågrörelser som upprepande, men samtidigt oförutsägbara. Att drunkna i en erotisk akt, att gå in i orgasmens pulserande, för att sedan simma upp mot ytan, från mörkret till ljuset. Det intuitiva i viljan att leva. Det intuitiva i att sedan sträcka sig mot horisonten. Friheten.
Fantasi: Fantasin triggar till lust, till en känsla av kontroll över mitt egna scenario. Det är mina val av bilder, det är mina val av fantasier. De kan vara fiktiva och finnas inom mig utan att någon annan ser. De bidrar till känsla och uttryck och förmedlas från mig genom dansen till betraktaren.
värme och kyla:
Ju längre ned mot botten jag sjunker desto kallare blir det. Jag sluter mig först, för att sedan ta emot och återvänder sedan upp mot solens glitter över havsytan och värmen mot ansiktet.
Smärta: Jag minns njutningen, jag minns smärtan, njutningen är öppen och i den finns en framåtrörelse ut mot älskaren. En virvel. Smärtan som följer är saknaden, förlusten och den är sluten, vänd inåt kroppen, händerna inåt, armarna i en motrörelse eller en återgång. Smärtan betår också i andnöden, av att inte få luft, att inte kunna andas, syret som tar slut, innan jag når ytan igen och kan dra efter andan.
Naturen som inspiration, historia som inspiration, litteratur som inspiration, den egna kroppen, det inre i samspel med universum. Våra sinnesförnimmelser som källa till konstnärliga uttryck.
Isadora fokuserade på mänskliga emotioner, främst sina egna och ett förhöjt estetiskt ideal. (Isadoras idé om ett ideal skapat i det forna Grekland är inte lika aktuellt för mig i min samtid, men hennes sätt att förmedla denna förkärleken till det forna Grekland kan översättas till tillika historiska ideal som jag själv kan fascineras av) Isadoras dans var också radikalt politisk, något som avantgardekonst genom historien ofta varit.
Emotioner som återinförs i konsten är något fundamentalt, där inte bara teoretiska resonemang eller politisk agenda är viktigt i förmedlingen av konstnärliga uttryck, utan att det emotionella avtrycket är det som triggar ingång intresset eller sinnesstämningen. Jag har alltid känt att dans är en ultimat känsloframkallande konstform. I dansen behövs inga förkunskaper, det räcker med att kroppsligt låta sig föras med i rörelsernas exponering (dansens; uppåtsträvande, nedåtkraft, utstrålning, inlevelse), där förmedlingen mellan dansare och publik är fundamental.
Isadoras strävan efter det inre ljuset, de sanna rörelserna, förmedlade hon med sådan övertygande att dansens uttryck överlevt och kontinuerligt är en del av nutida och framtida dans. Det omformas och skapas på nytt i nya konstellationer av rörelser och existerar som en flödande drivkraft framåt.
Referenser
Litteratur:
(*) Rosen, A.V. (2017). Activating dance records: Conceptualizing research into the Swedish, Nordic and global archives pertaining to the Russian dancer Anna Robenne. Nordic Theatre Studies, vol 29:1. (Sidorna 117-137). Öppen tillgång, https://tidsskrift.dk/nts/issue/view/7154. Hämtad 240307
Bromley, R. (2017) The Chemical Senses in Art. Thinking beyond aesthetics, Performance Research, 22:7, 109-118. DOI: 10.1080/13528165.2017.1353205
Rosen, A.V. (2019). Radikal empati i Dansarkivet: omsorg om den ryska dansaren Anna Robenne. I avantgardets skugga. (Sidorna 203-242). E-publikation: https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/59808 ISBN: 978-91-88348-92-0. Hämtad 240312
Heywood, I., Ed. (2017) Sensory Arts and Design, Bloomsbury.
Duncan, I. (1986). Mitt liv. ([Ny utg.]). Stockholm: Alfabeta.
Nahumck, N.C. (1994). Isadora Duncan: the dances. Washington, D.C.: National Museum of Women in the Arts.
Internetartikel:
Historiska media, https://historiskamedia.se/artiklar/isadora-duncans-dramatiska-dod/, hämtad 240314
Föreläsning:
Kjellmer. A. Multisensoriska perspektiv på konst, 240131
Film:
Youtube, www.youtube.com/watch?v=Kq2GgIMM060, hämtad 240314
Teckning:
Dansmuseet, dansmuseet.se/digitaltmuseum/, hämtad 240314
Masteruppsats:
Sandström. K. (2021) Min avslöjade kropp visar min bara själ: Adorée Villanys dansturné i Sverige 1914–1920, Södertörns högskola, Institutionen för kultur och lärande, Konstvetensk
