Diktatorn – ett ovanligt aktuellt filmdrama nu på teatern

Diktatorn, en film i regi och med manus av Charlie Chaplin som också spelar titelrollen,
har två huvudroller, diktatorn, spelad av Chaplin, liksom även rollen som frisören, de två rollkaraktärerna som ser likadana ut med sin lilla mustasch.
Nu har den berömda filmen från 1940 fått Sverigepremiär på Hippodromen, Malmö Stadsteaters stora scen, som teaterföreställning i regi av Sara Cronberg och med slapstick-koreografi av Rickard Hasslinger samt koreografi av Melker Sörensen.
På scenen står Hynkel, diktator i Tomanien, spelad av Omid Khansari, omgiven av propaganda-minister Garbitch, spelad av Johan Marenius med eftertryck och krigsminister Herring spelad av Katarina Lundgren-Hugg uttrycksfullt och drastiskt. Omid Khansari gör sina två roller med största möjliga kraft och fysiska uttryck, sin galna vrede som förolämpad diktator, respektive nyfikenhet och civilkurage som frisören i gettot, stadens fattiga område.
Scenografin ser ut som en extra stor bit av Berlinmuren med några dörrar och fönster, ett slags mur som kan svänga runt och förändra situationen i denna mycket fysiskt uttrycksfulla föreställning byggd på Chaplins manus, men inte hans film.
Diktator Hynkel startar föreställningen med sina arga utspel med skrikande komiska uttryck på tysk/svenska, samtidigt som han fysiskt tar maximal plats på scenen med sin smala, energiska gestalt. Han är lik Chaplin, men på sitt eget sätt, när han går eller trippar, skuttar, dansar, darrar och ibland uttrycker rädsla i sin ihärdiga roll som diktator Hynkel som ständigt vill starta krig. Mest för att skrämma sina fiender och imponera på sina ministrar, soldater och undersåtar.
Skådespelaren är genial i sin rollgestaltning.
Hynkel jonglerar med en jordglob men den exploderar – som i filmen – vilket indikerar att han kommer att förlora kriget.
I den två timmar långa föreställningen förekommer mycket slap-stick-koreografi (nytt för mig) som skapar extra energi mellan skådespelarna och förhöjer nivån av uttryck, som vid vissa tillfällen blir som satir på satir, med mycket fysisk energi som svävar ut över
publiken i Hipps stora teatersalong.
Fokus pendlar mellan den arge, ibland rädde diktatorn Hynkel med sin högljudda retorik och den lågmälde frisören i en föreställning som pendlar mellan förväxling av dessa två personer i staden, även om diktatorn är mer – högljutt framträdande på scen, letar ivrigt efter situationer att uttrycka sin betydelse, hela tiden.
Förväxlingen får en symboliskt viktig betydelse för slutet på historien.
Det blir en livfull föreställning om en tidsanda då och nu, med ett möte mellan diktator Hynkel och hans vän, och samtidigt fiende Napaloni, diktator i Bakterien spelad med energi av Johannes Wanselow, i slutet. Deras verbala gräl övergår i slagsmål där de två diktatorerna slåss och kastar mat på varandra, bland annat stora korvar som går sönder, blir komiskt
på oväntat sätt, som fördjupar konflikten och humorn i denna egensinniga föreställning.
Det är bra och sevärd teater, som talar till vår tid.
Och precis som i filmen är det inte diktatorn som får sista ordet.

Ingela Brovik