Amerikansk dansfilmare sätter äldre kroppar i fokus på Bergmans Fårö

Det är inte så många veckor kvar till evenemanget Folk och Kultur i Munktellstaden i Eskilstuna den 5-8 februari. Danskonsten kommer bland annat ges utrymme där via den göteborgska Dansfilmfestivalen på Ringön som under själva invigningsdagen arrangerar en förhandsvisning av screendance-pionjären(*) Douglas Rosenbergs senaste film The Sea. Den som är inspelad på Fårö, Gotland i samma slags magiska landskap som Ingmar Bergman återkom till i flera av sina tidigare svartvita filmer. Karin Brygger, som arbetat med Douglas Rosenberg (US) i flertalet sammanhang, har pratat med honom inför visningen.

Karin: Låt oss börja från början. Vem är du, var kommer du ifrån och vad har format dina konstnärliga val?

Douglas: Jag är från Kalifornien, vad vi kallar The Bay Area, och den miljön var på många sätt avgörande för mitt konstnärskap. Jag växte upp i slutet av Beatnik-eran, en tid präglad av protester mot Vietnamkriget och av anti-krigsrörelsen. I slutet av sextiotalet och under sjuttiotalets början var också hippiekulturen en stark influens i den kaliforniska kulturen. Mina lärare i skolan var ett eklektiskt gäng, många med erfarenhet av Koreakriget och Andra världskriget. Flera hade förvånansvärt nog studerat experimentell konst och var orienterade i europeisk och amerikansk avantgardekonst och independent-filmens världar. När jag började på high school gick jag på en slags experimentell skola som var integrerad i vanliga skolan. Jag fick möta experimentell pedagogik och helt nya undervisningsformer. Min lärare i konst var ung, och hade studerat konst på universitetet. Han var annorlunda, bröt mönstret för hur jag uppfattade lärare; han var inte en av de där äldre männen som kom från kriget. Han inspirerade mig till att förstå att jag ville bli konstnär och jag prövade olika former: måleri, teckning, dans. Och framför allt keramik som var den stora grejen då. Jag trodde att det var mitt kall. Men så tog high school slut och jag blev snickare. Samtidigt blev jag del av ett litet äldre kompisgäng som alla haft samma lärare som jag. Min övertygelse om att jag skulle ägna mig åt keramik stärktes i den här gruppen där alla redan visste vad de skulle ägna sig åt. Jag började på college och sökte plötsligt aktivt upp teaterföreställningar och dansföreställningar, kulturella erfarenheter. Jag kom att se Samuel Becketts I väntan på Godot och det förändrade hela min uppfattning av världen så som den var, ja mitt universum blev ett annat. Kanske är det svaret på frågan?
Erfarenheterna av dessa olika intryck samlades hurusom inuti mig. Jag började se filmer, så kallade ”foreign films”, och körde långt till biografer som visade Herzog, Bergman och alla de filmskapare som låg utanför mainstream-kulturen. Jag förändrades. Började ta danslektioner, samarbeta med koreografer…

Karin: Jag minns att du en gång sa till mig att du ägnat dig åt att bevittna dans. Du har förstås gjort mycket mer än det i dansvärlden, men vill du beskriva vad det betyder för dig? Att vara ett dansens vittne?

Douglas: Hm. Sa jag det? Jag har skrivit en artikel som heter just Witnessing Dance…
På åttiotalet kom jag över video-utrustning, genom en lokal tv-station. Fram till i början på sjuttiotalet ungefär var den sortens utrusning förbehållen de som arbetade på TV till exempel, den var extremt svår att få tag på. Men jag lyckades. Jag gick också vidare i min utbildning och började på San Francisco Art Institute. Jag umgicks väldigt mycket med en koreograf på den här tiden och var jämt i hennes studio. Det blev uppenbart att det som skedde i studion, repetitioner och träning aldrig dokumenterades. Dans syntes bara under föreställningar. Jag började dokumentera den dans som pågick i studion. Det blev mitt arbete.
Under 10-15 år arbetade jag med detta, att dokumentera dans, bland annat på American Dance Festival (en festival som funnits sedan 1934). Jag såg alltid dans genom kameran…Och det var på det sättet jag kom att bli den jag är: en som skapar dans just för kameran.

Karin: The Sea, din senaste film är en timma lång och den första film du spelat in utanför USA. Hela produktionen är gjord här i Sverige. Varför Sverige? Vad är genuint eller spännande för dig med det svenska landskapet när det kommer till att skapa screendancefilmer?

Douglas: När jag var I tjugoårs-åldern såg jag Bergman-filmer. För mig var dessa filmer ett slags mysterium, de var sexuella, psykologiska dramer…Skönheten var slående och jag hade aldrig sett sådana filmer förut. Bergman blev kvar i mig. Under pandemin, 2020 gjorde jag en film – Song of Songs (läs mer om filmen på www.dixikon.se/song-of-songs/). När jag arbetar nuförtiden tänker jag alltid att ”detta är kanske det sista jag gör”. Den känslan ökar mina ambitioner, jag är medveten om att det jag producerar blir det jag en dag lämnar efter mig. Så är det nu också, med böcker, texter, filmer. Jag gjorde Song of Songs när jag var runt 63 år med insikten att jag ville ta fram det bästa av mig, hålla mig själv ansvarig på riktigt. Ansvaret gällde mig, min ålder, och filmskapandet i sig. För mig betydde det att jag, när jag stod framför kameran, också skulle uppträda framför linsen på det sätt jag i hela livet krävt att andra gör, med närvaro och exakt som jag var just då. Jag ville att min ålder skulle synas, oavsett vilken publik denna film skulle få så skulle jag vara där. I processen skrev jag en lista på saker som inspirerat mig genom livet, det var musik, tro, kabbalah, olika filmskapare och med på listan var också ålder, tid. Song of Songs blev en ”mesh up” av komponenterna på listan.
Precis som The Sea är Song of Songs svartvit, precis som de filmer som en gång i tiden betytt så mycket för mig. Det här är alltså en början på processen…
Efter att den filmen var klar hade jag turen att genom Ami Skånberg få komma till Sverige på residens och befann mig en månad i Jonsered. Under den perioden visades Song of Songs på flera olika ställen. Jag blev också erbjuden att visa den på Bergman-center på Fårö något drygt halvår senare och återvände till Sverige. Det var en magisk upplevelse för mig att få vistas i Bergmans hem, visa min film i hans privata biograf, att få uppleva detta landskap med min egen kropp. Jag har inte ord för den upplevelsen men den väckte en vilja i mig att göra en film som bokstavligen gick i Bergmans fotspår, som utspelade sig i hans miljöer. När jag återvänt hem så arbetade jag på idén i ungefär tre år innan jag reste tillbaka till Sverige hösten 2024 och inledde ett samarbete med producenten Andreas Nordblom. Jag hade med mig en gammal vän – David Dorfman- från USA, dansare och koreograf och knöt också ytterligare en professionell dansare (Benno Voorham) till projektet, men den huvudsakliga gruppen dansare är amatörer och från Gotland. De är alla i det vi kallar ”sin tredje ålder”, det vill säga mellan 60–80 år gamla. Det var en fantastisk grupp och en fantastisk upplevelse.

Karin: Landskapet i The Sea är verkligen spännande, mytologiskt nästan. Du understryker det genom att göra filmen i svart-vitt. Att filmen har referenser till Bergman är på många sätt självklart, men jag har också tänkt på hur den liksom ”stör” – eller blir en motsats till den depressiva Bergman, som gräver djupt i människans mörker. The Sea utforskar även den– tycker i alla fall jag – människan på djupet men denna grupp dansande män uttrycker så mycket glädje. Det är som om filmen omfattar hela livscykeln, och hela tiden är den överraskande. Medan Bergman skildrade det svåraste i livet tycker jag att sårbarhet, närhet, glädje är The Seas starkaste element. Det vill säga – allt det bästa i livet. Det gör mig nyfiken. Du har ju arbetet med män och sårbarhet tidigare – till exempel i Breakfast for my father. Och med äldre män. Vill du säga något om dessa val?

Douglas: Männen i filmen är alla från Gotland. Precis som landskapet betyder en sak för dig, och en för mig, så har de en särskild relation till det. Många som var med hade arbetat på Fårö, kanske till och med hjälpt till vid någon film. De hade också specifika relationer till Bergman. För mig är det vackert och poetiskt att arbeta med dessa män, inte minst på grund av deras ålder. Mycket av den närhet du pekar på kommer från amerikansk kultur, helt enkelt från pojkarnas värld. Det är lekar som omtolkas i koreografiska scener, Följa John till exempel, eller det vi på engelska kallar ”flocking”: pojkar som samlas med armarna om varandra för att bygga gemenskap, lag-identitet. Även brottning finns med, och kurragömma – ja de typiska lekar som pojkar leker är invävda i dansen. Och flaggan – som så ofta är en del av scoutrörelsen till exempel.

Karin: Ah, flaggan. För mig betydde den något annat eftersom den är vit. Fred?

Douglas: Ja, den vita flaggan betyder ju att man överlämnar sig, ger sig. Det är generellt något män inte kan…

Karin: Varför kan män inte det?

Douglas: Svårt att svara på. Men i alla fall i amerikansk kultur är det inbyggt att man aldrig ger sig. Vi är en kontinent av immigranter, och USA bygger på att man själv ska lägga grunden till sitt liv. Om man ska klara det kan man aldrig ge upp. Det är en ryggrad i det amerikanska samhället. Jag tror jag tycker det är något ganska positivt.

Karin: om vi ska närma oss det med ålder. Som alltid på något vis är sammanvävt med tid. Din film är långsam, vacker. Är valet att ha äldre män framför kameran ett val utifrån lust eller har det också politiska implikationer – är det en fråga om representation?

Douglas: Ja, alltså bristen på äldre kroppar är sann i alla former av kultur och konstnärliga uttryck. Drastiskt uttryckt är vår kultur färdig med människan som konstnärligt objekt eller subjekt alltför tidigt. I dansvärlden är det exceptionellt: för kvinnor är det i de sena tonåren och genom tjugoårsåldern de är på topp. Sedan kan de möjligen ta plats i modern dans. Den allmänna blicken är alldeles för begränsad-
För mig är det förstås en anledning till att jobba med äldre kroppar – jag har gjort det förut i olika konstellationer och tycker att det är vackert, och poetiskt. Särskilt när det gäller dansare. Det är ett val från min sida som också har med konsthistoria att göra, med legendarer som Allan Kaprow som betytt mycket i mitt liv och som bland annat förde in det vardagliga i konsten. Kaprow gjorde uppror mot inskrivna begränsningar i kulturella uttryck. För mig är det som ligger utanför de där begränsningarna mer intressant och i relation till människors kroppar tycker jag att det är mer givande att arbeta med människor vars liv är inskrivna i deras kroppar, där erfarenheterna har fått lämna spår.
Jag har tänkt mycket på min parallella karriär som universitetslärare i konst. Som lärare åldras jag, men undervisar hela tiden studenter som alltid är i ungefär samma ålder, från säg 18–19 och upp till ungefär 30 år gamla. En gång var också jag i 30 års åldern…men medan jag åldras förblir studenterna unga…
Hade jag gjort en ”typisk dansfilm” så hade dansarna varit i trettioårsåldern, vackra, perfekta. Men jag vill något annat: jag har en övertygelse om att de som står framför min kamera ska vara ungefär i min egen ålder.
När det gäller maskulinitet…Hm. Varför är det som att relationer mellan män, manliga relationer, liksom upplöses efter hand? Varför försvinner män?
Jag såg just en film, The Banshees of Insherin, där den äldre mannen en dag plötsligt bara säger till sin yngre manliga vän att han ska sluta prata med honom. Och den yngre förstår ingenting. Varför försvinner män?

Karin: I filmen finns, för den som har öga för det, en hel del judisk kultur inskrivet. För mig var dessa element naturliga att se och införliva i min blick, men jag har också ett tränat öga. När jag reflekterade över det tänkte jag på en av dina artiklar, som postulerar att det judiska ”var där hela tiden” – det gällde förstås 1900-talets konst och film. Jag skulle kunna säga samma sak om ditt konstnärskap generellt. Var införlivandet av judiskt kulturarv i The Sea medvetet eller tror du att det bara så att säga slinker in när du arbetar?

Douglas: Generellt tror jag att om man tillåter sitt kulturarv, eller vad vi i detta fall kan kalla ”det judiska”, så tar det den plats det behöver. The Sea är rik på spår av, och speglar, ett antal personliga – och för mig grundläggande livserfarenheter. Jag citerar bilder från Ingmar Bergmans filmer, och under hela projektets gång arbetade jag utifrån barndomsminnen av männen i mitt liv inklusive min egen far och männen och de vänskaper jag minns från hans liv. Jag väver också in delar av det judiska livet i filmen, från den cirkulära dansen och dragspelsmusiken i moll till bilder som förekommer i Gamla testamentet, till exempel männen som bär käppar och grenar, vilket anspelar på scenen där Abrahams son Isak beskrivs bära käpparna till ”brännoffret” vilket Abraham hade blivit ombedd av Gud att göra –
Det finns också en scen i The Sea där männen ses sitta tillsammans sjunga och bryta bröd, en scen som refererar till inledningen av shabbaten på fredag kväll då judar välsignar ljus, vin och bröd och veckans arbete upphör. Och naturligtvis finns den bibliska gestalten David själv, som kan anses vara representerad av alla män som dansar inför Gud. Minjans kraft (enligt judisk sed krävs att tio män ska utföra vissa rituella förpliktelser) förstärks, eftersom männen ofta är tätt grupperade som för att samla den andliga kraften i sin dans. Till sist ser vi exakt tio män tillsammans i slutscenen, nakna som nyfödda, i en helig gest när de tillsammans välsignar havet.

Karin: Hur ser du på screendance idag – som fält? Vad är dina visioner för dess framtid?

Douglas: Min förhoppning är att människor som ägnar sig åt screendance ska ta sig ut ur sin ”comfort zone”. Kanske börja utforska de tidiga dansfilmerna… Jag önskar att de ska börja ställa frågor till sig själva och sina produktioner: vad vill jag lämna efter mig? Vad är min egen konstnärliga vision?
På det sättet skulle fältet få både mer, och ny, energi. Screendance har lite grand blivit ett offer för sin egen framgång. Det är alltför mycket repetition –
Behovet av ny energi och eget tänkande gäller också de som visar filmerna. Där krävs ännu ett kliv, ett mod. Om någon säger till mig: ”Jag kan inte visa din film för att den är för lång” eller ”Din film är för långsam för att jag ska visa den” så är det en haltande sanning eftersom det naturligtvis är upp till dem vad de vill visa. Men just nu är det mycket korta filmer som gäller, precis som överallt i samhället ska det gå fort, vara kort.

Karin: Så även screendance är idag präglat av det vi kallar ”short attentionspan”…?

Douglas: Ja, och det är synd. Jag kommer från en generation som spenderat timmar på att titta på (central och öst-) europeiska filmer som i sin tur håller på timme ut och timme in och som just därför bär på något alldeles eget, dessa produktioner är fantastiska. Screendance – som genre, nu när det är etablerat och åldras, måste fråga sig vad det vill här i världen –

Karin: Om du får välja ut tre ord som sammanfattar eller beskriver arbetet med The Sea – vilka skulle de vara?

Douglas: Det finns bara ett, och det räcker. Magiskt.

(*) Dance for screen, även känt som screendance eller dansfilm, är en konstform som kombinerar dans och film för att skapa ett unikt visuellt uttryck. Det handlar om att koreografera och filma dans specifikt för kameran, där det slutliga verket endast existerar i film-, video- eller digital form.

The Sea (2025)
Filmregissör och dansare: Douglas Rosenberg (https://www.douglas-rosenberg.com)
Koreografi: David Dorfman och Benno Voorham
Producent: Andreas Nordblom (https://www.hjartanikki.com)
Filmfotograf: Paul Wu
Dansare: gotländska män i sin ”tredje ålder”.

DANSFILMFESTIVALEN PÅ RINGÖN som blir de första i Sverige att exklusivt förhandsvisa The Sea är en konstnärsdriven festival med säte i Göteborg. Festivalen är en arena för verksamma dansare, koreografer och filmare att möta ny publik och nya miljöer genom mediet dansfilm / koreografi för film / dance for screen / screendance. Konstnärlig ledare är Benedikte Esperi. Dansfilmfestivalen på Ringön är specifikt inriktad på svenska produktioner, eller produktioner med stark koppling till Sverige, vilket gör den helt unik i världen.

Karin Brygger är poet och författare till 9 böcker. Hon är adjunkt i Medier, Estetik och Berättande vid Skövde högskola och arbetar regelbundet för Sveriges Radio p1 och Judisk krönika bland annat. Hon var redaktör för Douglas Rosenbergs samlade essäer Staring at the Sky (Bokförlaget Korpen, 2024). Hon publicerar under 2025 en längre essä om The Sea.

Fler Nyheter