Det eviga mörkret

Utanför boxen lyser solen. Skarpt, ihärdigt. Efter ett långt köande är vi sen tio som får komma in. Därinne dundrar en AC för fullt och vi pressas samman i mörkret framför en svagt upplyst glasruta. Ett fönster in i natten. Dörren stängs. Vi andas.
Josef Nadj har i över 20 år skapat olika former av rituella berättelser. I några av dem, som Paso Doble, och nu senast Les Corbeaux använder han materien, lera, trä, metall, naturfärg för att komma nära upplevelsen av naturen och visa på samhörigheten eller utanförskapet mötet kan väcka. Varför är jag rädd? Kan jag förändras?
Inne i boxen står något svart, stort, utan huvud, och rör sig längs väggen. En kvinna ligger på någon form av läderbälte på golvet framför. Vi böjer oss mot glaset. Musiken skruvar sig, skrapar oss i nacken. Det är på andra sidan och det går att se, höra, nästan känna. Marken gungar där bland skuggorna. Enligt Josef Nadj, kan minnet vara en slags hågkomst av framtiden, den sista eller första dörren. Tiden blir då skapandet av framtiden, en faktisk och verklig handling i rummet.
Detta verk, Utan titel, handlar om närheten till det som finns framför oss varje dag: pennan, vattnet, ljuset, huset, den andra; relationen. Men också handlar verket om ensamheten, oron och svårigheten i att upprepa samma mönster varje dag.
Kvinnan vaknar, stiger upp, drar, släpar blek och trött kroppen till borsten. Sopar.
Mannen har fått ett huvud. Ritar ett hem i väggen, släpper fram ljus. Vägrar släppa pennan. Vägrar komma fram.
Vad innebär då en förändring och vad krävs för att den skall äga rum, eller sker den av sig själv? Det är tungt att stå i över en timma i en svart box. Folk skruvar sig runt omkring och vi håller händerna på glaset för att orka. Ett möte sker. Kvinnan, som görs mycket lätt och enkel av strålande Ann- Sophie Lancelin, klättrar sen upp på väggen, in genom den.
En liten lucka öppnas och ett upplyst lejon tar plats. Mannen dansar, skakar, skälver, väntar. Ett vaxljus droppar sig själv till att slockna.
Det finns en väg ut. Det går att äta, sova, andas sig fri.
Det känns som om vi alla längtar efter ljus men Utan titel tar aldrig slut. Sådan är kanske döden. Ett fönster bort. För evigt i mörkret.

Karl Svantesson