Kroppens otämjda djup

Hur skall man beskriva Kitt Johnson på scenen? En dansare,
performer eller vad egentligen? En kropp i ständig förvandling,
strängar av senor, muskler, armar, ben av kött och blod. En kropp som
försöker fly undan sig själv.
Där ligger något rituellt över
alltsammans. En lätt rörelse, ett svagt vidrörande med handen på
axeln, en blick som fixerar oss, paralyserar för några sekunder för
att minuterna efteråt explodera fylld av liv. Som i hennes senaste
solo Drift som nyligen haft premiär.
Iförd en knälång pälskappa står hon mitt på scenen när publiken
bänkar sig. För att markera det djuriska i instinkten, det som döljer
sig under ytan – kroppen – den fysiska och existentiella. Den
kroppsliga intensiteten fyller rummet, greppar tag i oss, förenklar
för att vi skall känna av det mångfacetterade inre, det som vi bara
stundtals förmår förnimma.
Sakta tar hon av sig pälsen viker den och lägger den försiktigt
ifrån sig på golvet. Ibland tittar hon frågande ned på sitt sköte,
sveper in kroppen med sina armar eller ben, kämpar liksom för att fly.
Snirklar in sig i sina egna lemmar.Till slut har hela den svarta
kjolen vecklat in både huvud och armar. Endast kroppen, köttet, är
synligt. Konvulsiviskt kämpar hon emot men ger upp. Att tämja djuret i
oss är inte lätt.
Benen är täckta av tjocka svarta yllestrumpor, armarna av lika
svarta benvärmare och på fötterna bär hon svarta gummistövletter. Allt
är svart utom kroppen som är upplyst av ett svagt ljusskimmer.
Sakta,
nästan rituellt tar hon av sig alla kläderna, placerar dem på golvet i
ett slags rytmiskt mönster. De elektroniska ljudsekvenserna skapar en
slags resonansbotten för koreografin. Blicken tränger igenom oss, ned
på djupet, låter en ana att allt inte är över. Bara början, utan något
slut. Vi hämtar andan medan Kitt tar på sig alla klädespersedlarna.
Lika försiktigt som hon tog på sig dem. För att slutligen hölja in sig
i pälsverket, försvinna in och bort från våra blickar.
En läcker performance, lika hemlighetsfull som poetisk och sist men
inte minst så ljuvligt befriad från alla danskonventioner. Kroppen i
närbild som söker sig fram genom att använda alla sina sinnen för att
ytterst sätta sig själv på spel.

Ann Jonsson