Inspirerat av Kungliga baletten

Mats Eks nya dansverk Rättika bjuder upp Brahms till vidunderlig dans och visar att samtiden är långt ifrån uträknad hos Kungliga baletten.

Det är underbart de gånger det händer, när ett dansverk verkligen sätter avtryck i såväl dansarna som åskådarens egen kropp. Efter urpremiären på Mats Eks Rättika, skapad för och med Kungliga baletten, vandrar jag med lätta steg från Operan i Stockholm. I mig genljuder Brahms Violinkonsert i D-dur, satt i oförglömlig rörelse av mästerkoreografen. Plötsligt känns det som om Kungliga baletten är på topp igen. Varför inbjuds inte Mats Ek till nationalinstitutionen oftare?
Medan internationella scener står på kö har Ek under hela sin framgångsrika karriär tidigare bara gjort Kain och Abel (1982) och Gräs (1987) som uruppsättningar för Stockholmsoperan. Samma ointresse drabbade Eks mor, koreografen Birgit Cullberg, liksom hennes namne och kollega Birgit Åkesson. Men efter förra årets succé som operaregissör med Glucks Orfée – där Ek bland annat fick sångarna att dansa över de saligas ängder i Marie-Louise Ekmans scenografi – vilket renderade honom såväl Svenska dagbladets operapris som Svenska teaterkritikers förenings danspris, måste väl den snåla attityden brytas.
Kungliga baletten brottas sedan flera år med problem. Repertoaren kränger, kritiken reser ofta frågetecken och publiken springer knappast benen av sig. Baletten har ett svårt åtagande. Som nationalinstitution förväntas den förvalta det svenska dansarvet ända från Gustav III och samtidigt hålla span på framtidens koreografi.
Dansarna ska alltså behärska tekniken för allt från de rekonstruerade 1700-tals baletter som sommartid dansas på Drottningholms slottsteater till de nyaste rörelser en inbjuden koreograf av idag kan hitta på. Någonstans mitt i befinner sig de klassiska romantiska baletterna – som Svansjön, Nötknäpparen och Törnrosa – och Kungliga baletten är idag det enda kompani i Sverige som har kapacitet att dansa dem. Hur mäkta med?
Dansarna klarar det bättre än ledningen, det är sällan ensemblens insatser som brister. Ändå var kvaliteten på de svenska dansarna ett av de stora bekymren för den förra balettchefen Madeleine Onne. Förra året slog hon larm om att Svenska balettskolans avgångselever inte håller den standard i klassisk balett som operan kräver. Utbildningsdepartementet svarade med att blixtsnabbt tillsätta en utredning, vilket fick balettcheferna på Göteborgsoperan och Skånes dansteater att påpeka att en utredning av den svenska dansarutbildningen inte kan begränsas till den klassiska baletten och Kungliga operan i Stockholm.
Den 16 mars ska utredningen presenteras och förslagen väntas ge återverkningar även för Svenska balettskolan i Göteborg.
Tillsvidare har Kungliga baletten, liksom de flesta danskompanier, en högst internationell sammansättning.
Men repertoaren då, åt vilket håll ska den gå? Diskussionerna pågår både internt och externt. Få lär avundas den nye balettchefen Marc Ribaud. Många menar att huvuduppgiften för Kungliga baletten borde vara att vårda det klassiska arvet eftersom alla andra dansproducenter sysslar med modern och samtida koreografi. Men hur skulle det se ut med en nationalinstitution som bara ägnar sig åt gångna sekler när bredd och nya former är det som framför allt driver konstformens utveckling? Och vad förväntar sig publiken?
Det nya helaftonsprogrammet Christie, Matthews, Ek visar att samtiden ingalunda är uträknad hos Kungliga baletten. Publiken får det vi längtar efter, se de skickliga operadansarna i full utövning.
Holländaren Nils Christies Moving Glass till Philip Glass tredje symfoni är ett furiöst rörelseflöde där stämningar av förväntan, motstånd och hets driver tretton dansare till makalösa prestationer i högt tempo. Bakgrundsbilden är en massiv konstruktion som för tankarna till betongfördämningar i en Norrlandsälv.
Kanadensiska Sabrina Matthews Quondam består av utsökta linjer i rent framskurna duetter till levande sång ut Pergolesis Stabat Mater. Sångarnas dräkter passar mer för valkyrior, men de två tätt sammanflätade paren Marie Lindqvist – Jan-Erik Wikström och Minji Nam – Olof Westring har stjärnlyster i sin nakna utstrålning.

Ändå är det främst Mats Eks kväll. Utan att en enda sekund illustrera musiken bjuder hans Rättika upp Brahms violinkonsert till vidunderlig dans. Unga norskan Vilde Frang på soloviolin har en glöd som genomfar dansarna. Utan att berätta en särskild historia talar deras rörelser om liv och gemenskap i stort och smått. Om närhet, ömhet och såriga kanter med plats för finurliga fingrar och andra överraskningar.
Kompaniet är upplyft inspirerat av Mats Eks magiska hand, oavsett om dansarna hoppar virtuost eller släpar varandra på koreografens manér. Inte bara Oscar Salomonsson, som inkarnation av dansarbröderna Ek, utan hela Kungliga baletten.

Texten är tidigare publicerad i Göteborgs-Posten 11 november 2008

Lis Hellström Sveningson