Koreografitävling med mycket prat
Sedan år 2000 har Dansescenen i Köpenhamn hållit koreografitävlingen Dansolution. I år var tävlingen sammanslagen med KEDJA dance encounters 2008-2010, ett av en rad nordiska och baltiska nätverksmöten för dansbranschen. I årets tävling deltog koreografer från Norge, Finland, Island, Sverige, Litauen, Estland og Danmark. Till finalen i KedjaDansolution hade sex koreografer kvalificerat sig, men ingen av de baltiska deltagarna nådde fram till slutomgången, då två vinnare skulle väljas.
Finska Jenni Kivelä satte i sit verk Diano Marina fokus på skapelsesprocessen i sig av ett koreografiskt verk. En enda dansare är på scenen och agerar nyutbildad och osäker koreograf. Hon pratar med sig själv och prövar sig undrande fram på det tomma scengolvet. Hon erindrar sig regler från sin koreografiska utbildning, som till exempel ”regeln” om att hela golvet ska användas och att efter en långsam del kommer en snabbare. Hon funderar över publikens reaktioner och hör redan inom sig alla begeistrade applåder. Jenny Kiveläs idé är god, den är originell och skojig, men lite mera dans och lite mindre snack- plus fler skojiga inslag a la de imaginära koreografiska reglerna skulle ha piggat upp experimentet..
Norske Kristin Hjort Inao och Yoshifumi Inao har skapat Dual Axis och dansar även själv verket. Det är en dynamisk och energifylld koreografi. Ibland är det våldsamma sammandrabbningar, ibland mjuka erotiska möten mellan de två dansarna. Med sina långsamma passager som följs av vulkaniska explosioner lever Dual Axis i alla fall upp till den koreografiska regel som Jenni Kivelä så pedagogiskt och underhållande just har nämnt.
Danske Nicolaj Jespersen har givit sin kompositör Jørgen Teller fria händer och har så i efterhand fåll lov att förhålla sig till musiken i verket Namshe. Men faktisk ser det ut som om han inte alls bryr sig om att hålla sig till musiken. Koreografin ser enahanda ut oberoende av vad som sker på ljudsidan. Antingen det är elektroakustiska ljud, som i det närmaste har blivit till en kliche inom den moderna dansen eller om det är naturalistiska ljud av något som närmast låter som trillande pärlor som faller ner i en porslinsskål – är fortfarande dansen densamma. Samma tempo, samma steg, rörelser och samma uttryckslösa ansikten genom hela verket.
Svenska Danielle Dietz är den koreograf, som vågar att experimentera mest och lyckas också bäst ded sitt verk Off. En dansare står på huvudet, men på ett sådant sätt att publiken bara kan se hans rygg och armar. I det svaga ljuset kan man varken se huvud eller hals på hans kropp, det är som en absurd målning av Francis Bacon. De böjda armarna liknar grodlår, och dansaren rör sig likt en padda över den nakna scenen. Endast med sin nakna rygg visar dansaren Cesar Garcia en hel koreografi, han kan röra sina ryggmuskler så att de i det närmaste rör sig i tak med musiken. Det är skickligt, välgjort och skojigt, med också lite förskräckligt. Kanske är inte Off något helgjutet verk, men det är kvällens absolut mest spännande och originella koreografi.
…and Carolyn av den norske Alan Lucien Øyen vann den spanska koreografitävlingen Certamen Burgos i juli och blev även ett av de två vinnande verken i KedjaDansolution.
…and Carolyn har sin utgångspunkt i filmen American Beauty, verkets ljudspår är reflekterande monologer från filmen. Just dessa tankeväckande reflexioner, bland annat framförda av Kevin Spacy drar i så hög grad uppmärksamheten till sig att man helt och hållet glömmer att fördjupa sig i dansen, som för övrigt framförs med desperat vildhet av de två skickliga dansarna Camilla Spidsøe och Daniel Proietto.
Finalens sista verk Love always, Debbie and Susan av isländska Steinunn Ketilsdóttir blev den andra vinnaren. Love always, Debbie and Susan är ett berättande verk med en historia a la Bridget Jones’s Diary: en desperat kvinna på jakt efter en mand. Hun talar mycket med sin förtroliga vän om sina frustrationer, men varför prata så mycket när det är koreografitävling? Steinunn Ketilsdóttir och hennes partner Brian Gerke är fina dansare och mimiker och kan berätta mycket mer med sina kroppar än när de, som inte är skådespelare, uttrycker sig verbalt. När de två dansarna står och skakar vilt på huvudet eller bara hoppar gungande runt till poppmusiken, så uttrycker de på ett mycket bättre och skojigare sätt historiens poänger. Men finalen i KedjaDansolution var verkligen präglad av väldigt mycket snack.
Fler Föreställningar
