Gagaafton med Norrdans

Med Two duos & two trios, några av Ohad Naharins små juveler inleder Norrdans sin tvådelade föreställning som efter pausen tar vid med kompaniets egenproducerade Beautiful Beast i koreografi av Tomas Noone med musik av folkmusikgruppen Gjallarhorn.
Dessutom live på scenen.
I båda verken är det rörelserna i samklang med ljud och ljus som framkallar den känslomässiga aspekten. Gestens betydelser ändras i samklang med musiken och i en av Naharins trio framför dansarna
högljudda ångestmättade skri framför de tre mikrofonerna som står mitt på scenen som jättelika totempålar. Musiken utgör en del av ett helhetskoncept och visade hur starkt Naharin och den israeliska dansen för övrigt låter musik och sång sätta rytm och puls till dansen.
Oavsett hur vasst konceptet att först visa mästarens dans för att sedan fylla på med ett eget där nordisk folkmusik tar vid har den vältränade dansensemblen, den förförande vackra musiken, ljusdesignen
och de silverglänsande svarta kostymerna svårt att skapa den rätta kontakten. Kanske därför att det dramaturgiskt otydliga förtar helhetsintrycket och får det hela att kännas som en utdragen staffettävling. Att hoppa fram och tillbaks i berättelsen och samtidigt få rörelserna att kännas angelägna utan att tappa kontakten med det djuriska i människan strandar ofta i en utdragen rörelsevokabulär som olyckligtvis kan få det hela att kännas tråkigt.
Dansarna pressar på med sina rörelser för att klå upp det ständigt flyende vilddjuret som blir till en saga om den utstötte, mobbade individen som i det unisona dansandet införlivas i gruppen.
Att avsluta med en duett framförd till tonerna av den skickliga sångvokalisten Ulrika Bodén men med religiöst innehåll- lite Karin Rehnkvistinspirerat – hamnade lite utanför programmet och gav åtminstone inte mig någon dubbelreflekterande kick.

Ann Jonsson