Napoli i filmisk iscensättning

August Bournonvilles gamla moralitet Napoli (1842) har i den nya versionen av Sorella Englund och Nikolaj Hübbe blivit en slags Federico Fellini-film, där religionens makt har ersatts av kärlekens makt den, så att lyckan kan återupprättas. År 2009 började Sorella Englund och Nikolaj Hübbe sitt arbete med att modernisera Napoli. De flyttade fram historien till 50-talet och hämtade inspiration från Fellinis tidiga filmer.
Andra akten som äger rum i den blå grottan på Capri, fick helt ny koreografi, eftersom Bournonvilles ursprungliga steg gick förlorade redan på 1940-talet. Den mittersta akten försågs också med nyskriven musik av Louise Alenius, medan det inte gjordes några större ändringar i den så högt älskade tredje akten. Nu har Sorella Englund och Nikolaj Hübbe fullföljt sitt moderniseringsprojekt av baletten och även daterat upp den berömda tredje akten, som har fått ett nytt pas de deux som bekräftar förhållandet mellan fiskaren Gennaro och hans utvalda Teresina. Det slutliga resultatet är lyckat. Historien fungerar fint utan den religiösa vinkeln, även om det hade varit mer naturligt om det kristna miraklet hade fått vara kvar. Vi befinner oss trots allt i det land som är katolicismens högbord. Det enda, som irriterar undertecknad är att det förekommer en drag-gatusångare som under flera minuters tid mimar till ett trumpetsolo. Det är en alltför lång scen, som verken är kul eller eller tillför den övriga historien någon mening. Män iförda kjolar och högklackade skor är inte nödvändigtvis skojiga, den tiden är sedan länge förbi.
Baletten Napoli börjar som en film med titeln lysande på ridån. Från ovan zoomas det in över bergen, byn, dalen och slutligen hamnar vi nere på scenen spm är ett livligt befolkat neapolitanskt gathörn. Barnen leker, fiskarna landar sin fångst på torget, de prostituerade flörtar med sjömännen, en cyklist väcker kvinnornas uppmärksamhet och männen tävlar om att vara tuffast i gänget inför flickorna och husmödrarna rättar till frisyrerna och röker cigarretter, och en polis leker med batongen och håller ordning och ro i den hektiska stadsdelen. Och huvudpersonerna Gennaro och Teresina är också här helt upp över öronen förtjusta i varandra. Det är en härligt livlig italiensk stadsbild för att samtliga dansare ger sin roll ett mimiskt liv. Men den pensionerade solodansaren Jean-Lucien Massot ska särskilt omnämnas för sitt underhållande porträtt av den levnadsglada och gatsmarta läskedrycksförsäljaren Peppo. Der pågått saker och ting överallt på den här gatan och som åskådare hinner man bara på sin höjd att uppfatta hälften, så det finns all anledning att komma tillbaka till föreställningen igen. Det finns inte mycket av dans i den första akten, så det skulle annars kunnat ha varit trist, men bortsätt från drag-gatusångaren är det mycket underhållande och omväxlande att få ta del av gatulivet i Napoli.
Tlil Louise Alenius vackra och spännande klanger förefaller den förlista Teresina, ganska nervöst dansad av Alexandra Lo Sardo, nere i den blå grottan, där havsguden Golfo härsker. Han dansas fint av Benjamin Buza, som gestaltar en mycket sammanbiten och hotfull karaktär, som närapå kan förväxlas med döden själv. Men Gennaro räddar sin utvalda från Golfos underjordiska gravkammare och minnescermonin för Teresina kan i istället bytas ut mot en lössläppt gatufest i tredje akten. Här briljerar Ulrik Birkkjær, Marcin Kupiñski och den nyutnämnda solodansaren Gregory Dean med sprudlande härliga hopp, mens Susanne Grinder och den nyutnämnda solisten Holly Jean Dorger i pastellfärgade 50-tals klänningar för tankarna till den sensuella Sophia Loren. En av dessa starka och strålande dansöser skulle gärna undertecknad ha sett dansa Teresina vid sidan av Alban Lendorfs tuffa och handlingskraftiga Gennaro. I så fall skulle den filmiska Napoli ha fått en ”happy end” i egentlig mening.

Torben Kastrup